Det är inte ofta jag är knäckt, nedbruten och förtvivlad. Men idag är jag det 😪
Just nu är resten av min kära familj på väg upp till goa lillasyster med familj. Jag skulle varit med i den bilen...
Imorgon är det min lilla systersons dop och jag har fått sen stora hedern och äran att vara gudmor vilket betyder mer än ord kan beskriva.
Men här ligger jag hemma i min säng för att jag mår så fruktansvärt dåligt att jag inte ens klara att pressa igenom måendet och göra det på ren och skär vilja och jävlar anamma.
Jag kommer få "vara med" på dopet genom FaceTime om vi kan lösa det så, men det förstår ni ju att det inte är ens i närheten av samma sak...
Jag missar möjligheten att vara delaktig i dopet där jag ska bli gudmor för att jag är fängslad här i min kropp.
Är inte ofta jag säger att jag hatar saker, men idag, just nu, hatar jag livet jag inte kan leva. Kroppen som tvingar mig till passivitet. Hatar att alltid missa, att vara tvingad till utanförskap, ensamhet och isolering. Idag hatar jag allt var skit jag har i kroppen som tvingar mig att lyda. Idag faller tårarna
Idag är en dag jag vill sudda ut från mitt liv.
I morgon kommer jag klä upp mig för dop och ligga i min säng och vara delaktig på enda sättet jag kan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar