Hej hopp om där är någon där ute som hittar ut till min lilla oas kanske jag kan kalla det?!
Låg just här i sängen och funderade...
Och ja, normalt sett så sover jag såhär dags, men har just sett klart en film här.
Kan börja med att nämna den, "Nothing left to fear", ännu en sån där film som på något sett infunnit sig på min filmlista, så antingen ett tips från någon, eller någon jag sett trailer på som sen landat där och tyvärr enligt mitt tycke så var det en sån film som var mer tidsslöseri än något annat. Visst, jag skrattade ett par gånger, men det är ju inte riktigt poängen med skräckisar, eller vad säger ni?
Någon som sett den? Tummen upp eller ner eller mitt emellan för er?
Nu till kvällens funderingar.
Ska vara ärlig och säga att jag inte minns riktigt vad jag skrivit i mina tidigaste i lägg och inte så utan att tråka med massa detaljer så har jag ju då ett gäng kroniska sjukdomar + lite annat smått och gott som extra krydda, ska inte gå in på det av flera skäl. Any who, så slog det mig här nu på kvällskvisten hur olika dagar kan skilja sig så otroligt mycket. Tänker då inte bara på det fysiska måendet utan även mentalt och hela ens inställning till saker osv.
Över lag är jag en person som är extremt positivt lagt, vilket jag alltid varit. Har större delen av mitt liv alltid försökt hitta ljuset även i de mörkaste stunder och situationer. Tror det har blivit min överlevnadsinstinkt att göra så.
Säg som idag till exempel så har jag mått extra dåligt efter att vara inne på 2a återhämtningsdagen efter en operation. Jag brukar jämföra mina bakslag med träningsvärk på ett plan. Absolut inte i intensitet då utan enbart om man tittar på att dagen efter aktivitet så känner man av det, sen dag 2 är det ännu värre och har man riktig otur så kommer storsmällen 3e dagen och det är de dagarna som varje andetag är en kraftansträngning och man tar sig igenom minut för minut.
Men om det kommer är det först imorgon, men idag slog mig en sak. En sak jag känt allt oftare senaste tiden, och ja, kanske framförallt efter det att jag fick mina assistenter och hemtjänstens överhängande stressfaktor med all otrygghet och stor klump i magen försvann, så kände jag att mitt i allt det dåliga, trots illamående, huvudvärk delux och ja, allmänt skitmående, så kände jag ett lugn, en slags frid och harmoni vilket egentligen är lustigt.
Jag har nämligen aldrig tidigare reflekterat över känslan, men jag vet att jag känner igen den, men inte känt efter vad det egentligen var.
Och missförstå mig rätt nu, vill inte låta morbid eller så på något sätt, men att känna den där känslan när man vet att kroppen är i totalt uppror och man rent fysiskt mår katastrof, så kändes det lite som någon slags sinnesfrid och harmoni på dödsbädden.
Men, nej, jag är inte döende eller så utan planerar att finnas kvar här så länge jag får, men det var bara en så märklig känsla.
Tänk dig själv om du skulle ligga med väldens influensa och det är nästan så lan bara skulle vilja säga att snälla låt mig slippa, jag orkar inte mer, och plötsligt så lyckas man dela på det mentala och fysiska så att det mentala hamlar i någon slags harmonisk dvala samtidigt som kroppen fortsätter med sitt, men plötsligt så får något helt annat fokus.
Senast idag fick jag höra hur jäkla orättvist livet är att så många människor som e dumma i huvudet glider genom livet, närmast oberörda av onda ting trots att de hade varit mer än välförtjänta, och då även höra att fina underbara människor som mig får sån jäkla massa otur medan vissa andra bara klarar sig undan.
Och visst har jag dagar som jag kan känna så, men idag så kände jag mer värmen, välmeningen och omtanken av personen som sa det till mig utan att lägga mycket mer vid det.
Nej, detta var inte det liv jag hade planerat, men trots det så lever jag rätt väl med de små resurser jag har. Jag lär mig att allt mer njuta av livet här och nu och ta fasta vid större saker, samtidigt som jag känner mig ta avstånd från saker som tidigare berört mig mycket mer, men de sakerna lägger jag inte samma tyngd vid.
Kan ta ett konkret exempel. En god vän som enligt henne själv menar att jag är hennes bästa vän. Senaste åren tycks hon ha försvunnit allt mer. Förut kunde jag känna mig rätt ledsen och besviken när hon inte pratade med mig om saker, men senaste SM-seger fick jag veta att hennes liv förändrats radikalt senaste halvåret och trots att vi pratat en del under denna tiden har jag aldrig bjudits in till dessa samtalen, eller den delen av hennes liv.
Förut var min åsikt guld värd. Vi pratade om allt från träning och dieter, till jobb och skola och relationer, ja, allt som man delar med sin närmaste vän. Och plötsligt så står jag utanför. Och visst, jag kan välja att genom tiden frågor få svar på en del saker, men vet ni, jag känner inte att det är värt det. Ska det vara så man ska behöva känna? Att man tränger sig på, tvingar sig in för att få veta vad som händer? Nä, jag känner inte att jag vill det längre.
Kanske är det så att våran resa tillsammans just nu börjar närma sig ett slut. Kanske dyker hon upp i ett kapitel längre fram i mitt liv, kanske inte, men jag vet inte om jag tycker känslan som funnits sista tiden är värld det. Så utifrån det är jag tacksam att den här sinnesfriden infunnit sig, detta lugn.
Och kanske kan någon tycka att det låter som likgiltighet och att man ska slåss för sina vänner osv och det är fritt till var och en att tycka.
Men jag är den som varit både draghudarna och släden och föraren i vår vänskap allt för länge medan hon bara åkt med.
Otaliga utlovade besök som planerats antingen lite preliminärt eller där det bestämts att under semestern kommer jag ner, ska bara komma när, och sen frågar man lite nyfiket om när hon tänkt komma med bara tystnad. Inget sorry, det har varit mycket nu, eller jag mår inge vidare eller något utan bara tystnad, lagom tills tiden gått och det är för sen och då låtsas man som ingenting.
Jag tror mig med gott samvete kunna säga att jag är en person med mycket att erbjuda. Det är i alla fall vad jag får höra titt som tätt både av nära och inte så nära, och då vill jag inte behöva känna mig som en klängig, needy person som får en känsla av att vara oönskad genom handlingar (samtidigt som orden fortfarande "prisar" mig) utan då känns det rätt skönt med denna insikten.
Jag är också av den åsikten att en vänskapsrelation inte ska behöva vara lika komplicerad som en kärleksrelation. Då är det något som blivit skevt i vänskapsrelationen och det har blivit någon typ av obalans.
MEN om det är något jag är öppen för så är det andra människors åsikter. Jag är i den fulla tron att vi aldrig är färdigutvecklade som människor och utan människor som speglar en och hjälper en se saker som kan bli bättre så försvåras utvecklingen och jag vill nå till stjärnorna :-)
Min älskade mormor sa ofta att man ska alltid sikta mot stjärnorna, även om man kanske inte når längre än trädtopparna, men siktar man bara mot trädtopparna kanske man bara når nedersta grenarna.
Slutfilosoferat för mig ikväll och dags att hoppa på sovtåget 01:30. Hoppas jag hinner med det.
Godnatt världen
