Uppgift 25
(Släpp allt du har för händerna och skriv. Nu! Vadsomhelst men NU!)
Längtan, vad är det egentligen. Vad är det som får oss människor att längta och vad längtar vi till och varför. Jag vet att jag längtar. Jag längtar efter besvarad kärlek. Jag längtar efter bekräftelse. Jag längtar efter att bli längtad efter.
För inte så längesedan så hade jag allt detta, men längtade ändå, men då längtade jag efter något annat. Då längtade jag efter bröllop. Jag längtade efter barn. Jag längtade efter min egen familj. Men det vändes min tillvaro upp och ner och nu längtar jag efter det jag längtade efter innan.
Min längtan är att den jag längtar efter ska längta efter mig, men om den personen aldrig igen kommer längta efter mig vill jag inte längta efter honom utan vill då längta efter någon annan som kan ge mig det jag längtar efter.
Vem kan detta vara?
Vem är det jag längtar efter?
söndag 25 januari 2009
torsdag 15 januari 2009
Ibland blir man arg
Utmaning 15
Jag är en ganska fridfull och harmonisk person. Det är inte speciellt många i min omgivning som sett mig arg, för jag blir väldigt sällan just arg. Jag kan bli ledsen, besviken, upprörd, ja jag kan nog bli ganska mycket, men arg tillhör inte en av de saker jag brukar bli. Men ibland så. Nu ska jag berätta för sig när jag blev riktigt arg. Men för att du ska kunna förstå måste jag först ta med dig tillbaka.
Min mamma säger att vi hade det ganska bra till en början. Det minns inte jag. Jag vet inte riktigt varför, men jag kan inte direkt minnas hur det var hemma innan skilsmässan. Inte speciellt mycket efteråt heller för den delen. Min mamma säger att pappa faktiskt var en bra pappa då, men vad vet jag. Jag kommer bara ihåg hur det blev. Jag och lillsyrran var inte så ofta hemma hos pappa, bara varannan helg men det är helger jag aldrig kommer att glömma. Det dröjde inte länge innan pappa träffade en ny kvinna, Mariette hette hon. Hon tyckte precis som pappa om att ha kul, lite för kul. Till en början drack de inte speciellt mycket, men det fanns alltid alkohol, även om det bara var ett par starköl, typ 5-7 stycken. Jag vet att min storasyster och jag ibland frågade om de alltid var tvungna att dricka. Då brukade de svara att alla vuxna dricker ett par öl ibland, det var väl inget märkvärdigt med det. Ibland blev det lite mer än 5-7 öl och då brukade pappa bli arg. Jag såg det bara en gång med mina egna ögon. De andra gångerna hörde jag bara hur han slog henne. Min storasyster var ute med sina kompisar och därför var jag tvungen att gå ner. När jag skrek åt honom att sluta så var det ett par svarta och tomma ögon som tittade tillbaka på mig. Jag blev livrädd och sprang tillbaka upp till min lillasyster igen som låg och sov. Kuddarna låg fortfarande kvar. Hon låg alltid och sov. Det var mitt jobb att skydda henne. Jag brukade ta med mina kuddar och lägga dem runt huvudet på henne så att hon iste skulle behöva höra. Vi ville inte att hon skulle behöva vakna. Det var min storasysters jobb att försöka få dem att sluta bråka. Hon var mer van att hantera det eftersom hon bodde där på heltid.
Mamma var som jag minns alltid världens bästa. Min mamma är än idag min största idol och vi har alltid haft en otroligt bra kontakt. Men för henne fick vi inte berätta. Dagen efter sa pappa alltid att allt var okej nu, att det var familjens lilla hemlighet. Nu var allt bra och då behövde vi inte prata mer om det.
Efter ett tag orkade jag inte med att vara hos pappa längre. Jag hade stannat för lillsyrrans skull, för att hon inte skulle behöva vara ensam där. Jag ville inte att hon skulle behöva vara ensam om något skulle hända, men jag klarade inte längre av att vara där. Det gick inte.
En gång när lillsyrran hade varit hos pappa på helgen så hade de varit i Göteborg. De hade några bekanta som de skulle hälsa på och det hade som vanligt blivit en del att dricka, och kanske även lite för mycket.
När lillsyrran kom hem efter den helgen hade något ändrats i hennes ögon. Jag såg det direkt. Kände igen det. Hon berättade att pappa hade varit full och att han knuffat Mariette. Knuffat henne så hårt att hon tappat balanden och nästan trillade rakt på syrran. Men sen hade inte mer hänt. Men spänningarna låg kvar. Känslorna låg kvar, bara det att man inte fick låtsas om dem. Något hade ändrats i hennes blick och jag visste att det aldrig skulle gå att göra ogjort.
De känslor som i denna stund välde upp inom mig skrämde mig. Jag vet att jag aldrig i mitt liv skulle göra någon människa illa, med de känslor jag hade i denna stund skrämde mig riktigt ordentligt. Att en man, en far kan göra något sådant mot sina barn kunde jag inte förstå.
I den stunden hade jag velat göra honom illa, riktigt illa, på samma sätt som han gjort oss illa. Jag vet inte om jag skulle säga att jag i den stunden ville mörda honom, men net är nog det närmaste jag varit. Jag hade försökt skydda henne, men det hade inte gått. Han hade berövat henne på samma sätt som han gjort med oss. Jag var nu bara så otroligt glad att det inte varit värre. Det var bara en knuff, men det kunde ha blivit så mycket mer.
Jag är en ganska fridfull och harmonisk person. Det är inte speciellt många i min omgivning som sett mig arg, för jag blir väldigt sällan just arg. Jag kan bli ledsen, besviken, upprörd, ja jag kan nog bli ganska mycket, men arg tillhör inte en av de saker jag brukar bli. Men ibland så. Nu ska jag berätta för sig när jag blev riktigt arg. Men för att du ska kunna förstå måste jag först ta med dig tillbaka.
Min mamma säger att vi hade det ganska bra till en början. Det minns inte jag. Jag vet inte riktigt varför, men jag kan inte direkt minnas hur det var hemma innan skilsmässan. Inte speciellt mycket efteråt heller för den delen. Min mamma säger att pappa faktiskt var en bra pappa då, men vad vet jag. Jag kommer bara ihåg hur det blev. Jag och lillsyrran var inte så ofta hemma hos pappa, bara varannan helg men det är helger jag aldrig kommer att glömma. Det dröjde inte länge innan pappa träffade en ny kvinna, Mariette hette hon. Hon tyckte precis som pappa om att ha kul, lite för kul. Till en början drack de inte speciellt mycket, men det fanns alltid alkohol, även om det bara var ett par starköl, typ 5-7 stycken. Jag vet att min storasyster och jag ibland frågade om de alltid var tvungna att dricka. Då brukade de svara att alla vuxna dricker ett par öl ibland, det var väl inget märkvärdigt med det. Ibland blev det lite mer än 5-7 öl och då brukade pappa bli arg. Jag såg det bara en gång med mina egna ögon. De andra gångerna hörde jag bara hur han slog henne. Min storasyster var ute med sina kompisar och därför var jag tvungen att gå ner. När jag skrek åt honom att sluta så var det ett par svarta och tomma ögon som tittade tillbaka på mig. Jag blev livrädd och sprang tillbaka upp till min lillasyster igen som låg och sov. Kuddarna låg fortfarande kvar. Hon låg alltid och sov. Det var mitt jobb att skydda henne. Jag brukade ta med mina kuddar och lägga dem runt huvudet på henne så att hon iste skulle behöva höra. Vi ville inte att hon skulle behöva vakna. Det var min storasysters jobb att försöka få dem att sluta bråka. Hon var mer van att hantera det eftersom hon bodde där på heltid.
Mamma var som jag minns alltid världens bästa. Min mamma är än idag min största idol och vi har alltid haft en otroligt bra kontakt. Men för henne fick vi inte berätta. Dagen efter sa pappa alltid att allt var okej nu, att det var familjens lilla hemlighet. Nu var allt bra och då behövde vi inte prata mer om det.
Efter ett tag orkade jag inte med att vara hos pappa längre. Jag hade stannat för lillsyrrans skull, för att hon inte skulle behöva vara ensam där. Jag ville inte att hon skulle behöva vara ensam om något skulle hända, men jag klarade inte längre av att vara där. Det gick inte.
En gång när lillsyrran hade varit hos pappa på helgen så hade de varit i Göteborg. De hade några bekanta som de skulle hälsa på och det hade som vanligt blivit en del att dricka, och kanske även lite för mycket.
När lillsyrran kom hem efter den helgen hade något ändrats i hennes ögon. Jag såg det direkt. Kände igen det. Hon berättade att pappa hade varit full och att han knuffat Mariette. Knuffat henne så hårt att hon tappat balanden och nästan trillade rakt på syrran. Men sen hade inte mer hänt. Men spänningarna låg kvar. Känslorna låg kvar, bara det att man inte fick låtsas om dem. Något hade ändrats i hennes blick och jag visste att det aldrig skulle gå att göra ogjort.
De känslor som i denna stund välde upp inom mig skrämde mig. Jag vet att jag aldrig i mitt liv skulle göra någon människa illa, med de känslor jag hade i denna stund skrämde mig riktigt ordentligt. Att en man, en far kan göra något sådant mot sina barn kunde jag inte förstå.
I den stunden hade jag velat göra honom illa, riktigt illa, på samma sätt som han gjort oss illa. Jag vet inte om jag skulle säga att jag i den stunden ville mörda honom, men net är nog det närmaste jag varit. Jag hade försökt skydda henne, men det hade inte gått. Han hade berövat henne på samma sätt som han gjort med oss. Jag var nu bara så otroligt glad att det inte varit värre. Det var bara en knuff, men det kunde ha blivit så mycket mer.
onsdag 14 januari 2009
En dröm blir verklighet
(Utmaning 14)
Det var så märkligt. Jag tror inte ens att någon av oss visste att hennes största dröm skulle gå i uppfyllelse. Hon hade definitivt ingen aning om det. Hon var en av mina närmaste vänner och så länge jag hade känt henne hade hon aldrig ens varit i närheten av att visa något intresse för killar. Tanken hade till och med slagit mig att hon kanske var lagd på andra hållet, men det visade sig den att hon inte var. Jag hade förstått att hon inte hade haft det helt lätt i sitt liv och hade verkligen ingen tillit till motsatta könet och jag kunde inte klandra henne. Aldrig hade hon väl haft någon kille i sitt liv som hon kunnat lita på utan att bli sviken, så därför lät hon helt enkelt bli att ha med killar att göra. Hon brukade säga att det var lättast så för då behövde hon aldrig riskera att bli sårad, för så länge hon aldrig släppte någon riktigt nära så var det ingen risk.
Hon var en helt fantastisk person. En sån människa som smittar sin omgivning med sin positiva energi, sitt sprudlande humör och sina knäppa idéer. Det låter kanske olikt den jag just beskrivit, men så var det faktiskt. Om man inte kände henne kunde man aldrig ha anat hur ömtålig hon egentligen var. Jag var så glad att hon vågat släppa in mig. Det låter kanske löjligt, men jag kan faktiskt tycka att hon berikade mitt liv mer än de flesta människor jag hade mött.
Det var då det slog mig, det jag aldrig tidigare sett. Jag höll på att bli kär, eller kanske var jag redan det, eller? Jag visste att jag var ute på lite farlig is nu och visste inte alls hur jag skulle hantera det hela. Jag visste att jag inte kunde göra som jag brukade göra med brudar, för Saga var inte som dem, hon var i en klass för sig.
Första närmandet var en kväll när vi skulle kolla på film. Vi låg tillsammans i sägnen som vi alltid brukade göra, hon framför mig. Vi hade alltid så mysigt när vi gjorde det, men denna gången var det annorlunda. Jag var nervös.
När filmen hållit på i en halvtimme kanske så upptäckte jag att jag sakta började snusa lite i hennes nacke, jag ville bara känna hur hon luktade. Plötsligt blev som stel som en pinne och började andas jätte tungt. Jag insåg till min besvikelse att hon hade somnat, eller i alla fall låtsades sova. Snacka om att få en smäll på fingrarna, blotta tanken av att jag var intresserad av henne fick henne i koma.
Vi fortsatte träffas som vanligt och med jämna mellanrum va det tags för filmkväll igen. Trotts nederlaget försökte jag få till så mycket filmkvällar som möjligt och varje gång hände samma sak, men jag hade också märkt att varje gång tog det lite längre tid innan hon låtsades att hon somnade vilket jag ju var tvungen att ta som ett gott tecken.
Det var nyårsafton och vi skulle båda arbeta tidigt morgonen därefter och bestämde oss därför att fira tillsammans. Jag skulle ordna med något gott och äta och hon skulle köpa med sig en flaska rött.
När jag öppnade dörren trodde jag knappt mina ögon och jag tror att det syntes ganska tydligt. Jag tappade hakan, så fantastiskt vacker var hon. Vi hade klätt upp oss lite dagen till ära trots att vi bara skulle ta det lugnt.
Middagen blev en total katastrof, jag skulle försöka visa mina fantastiska matlagningskunskaper, men hade visst glömt att jag inte hade några. Visst smakade det väl inte så illa, men när inte ens påssåsen blev bra då är det illa. Men gurkan var god och det skrattade vi gott åt.
Tolvslaget närmade sig med stormsteg och vi skulle gå ut för att titta på fyrverkerierna. Gentleman som jag är så lånade jag ut min varmaste jacka till henne så att hon inte skulle behöva frysa. Hon var så söt, hon drunknade nästan i den. Vi stod där ute med vars ett glas champagne i handen och jag märkte att hon frös. Jag ställde mig tätt intill henne och öppnade min jacka så hon kunde smita in och värma sig ytterligare. Plötsligt började fyrverkerier slå ut på den mörka himlen och jag kände hur hon ryckte till varje gång det smällde.
Hon vände sig om och log
”- Gott nytt år Gustav”
”- Gott nytt år Saga”
Jag böjde mig försiktigt fram mot henne för att se om hon skulle besvara min kyss, vilket hon till min glädje och förvåning gjorde. Äntligen var denna fantastiska kvinna min.
Varje gång vi pratat om den kvällen har hon pratat om den som den kvällen hennes största dröm blev till verklighet. Hon visste bara inte om det innan det hände.
Det var så märkligt. Jag tror inte ens att någon av oss visste att hennes största dröm skulle gå i uppfyllelse. Hon hade definitivt ingen aning om det. Hon var en av mina närmaste vänner och så länge jag hade känt henne hade hon aldrig ens varit i närheten av att visa något intresse för killar. Tanken hade till och med slagit mig att hon kanske var lagd på andra hållet, men det visade sig den att hon inte var. Jag hade förstått att hon inte hade haft det helt lätt i sitt liv och hade verkligen ingen tillit till motsatta könet och jag kunde inte klandra henne. Aldrig hade hon väl haft någon kille i sitt liv som hon kunnat lita på utan att bli sviken, så därför lät hon helt enkelt bli att ha med killar att göra. Hon brukade säga att det var lättast så för då behövde hon aldrig riskera att bli sårad, för så länge hon aldrig släppte någon riktigt nära så var det ingen risk.
Hon var en helt fantastisk person. En sån människa som smittar sin omgivning med sin positiva energi, sitt sprudlande humör och sina knäppa idéer. Det låter kanske olikt den jag just beskrivit, men så var det faktiskt. Om man inte kände henne kunde man aldrig ha anat hur ömtålig hon egentligen var. Jag var så glad att hon vågat släppa in mig. Det låter kanske löjligt, men jag kan faktiskt tycka att hon berikade mitt liv mer än de flesta människor jag hade mött.
Det var då det slog mig, det jag aldrig tidigare sett. Jag höll på att bli kär, eller kanske var jag redan det, eller? Jag visste att jag var ute på lite farlig is nu och visste inte alls hur jag skulle hantera det hela. Jag visste att jag inte kunde göra som jag brukade göra med brudar, för Saga var inte som dem, hon var i en klass för sig.
Första närmandet var en kväll när vi skulle kolla på film. Vi låg tillsammans i sägnen som vi alltid brukade göra, hon framför mig. Vi hade alltid så mysigt när vi gjorde det, men denna gången var det annorlunda. Jag var nervös.
När filmen hållit på i en halvtimme kanske så upptäckte jag att jag sakta började snusa lite i hennes nacke, jag ville bara känna hur hon luktade. Plötsligt blev som stel som en pinne och började andas jätte tungt. Jag insåg till min besvikelse att hon hade somnat, eller i alla fall låtsades sova. Snacka om att få en smäll på fingrarna, blotta tanken av att jag var intresserad av henne fick henne i koma.
Vi fortsatte träffas som vanligt och med jämna mellanrum va det tags för filmkväll igen. Trotts nederlaget försökte jag få till så mycket filmkvällar som möjligt och varje gång hände samma sak, men jag hade också märkt att varje gång tog det lite längre tid innan hon låtsades att hon somnade vilket jag ju var tvungen att ta som ett gott tecken.
Det var nyårsafton och vi skulle båda arbeta tidigt morgonen därefter och bestämde oss därför att fira tillsammans. Jag skulle ordna med något gott och äta och hon skulle köpa med sig en flaska rött.
När jag öppnade dörren trodde jag knappt mina ögon och jag tror att det syntes ganska tydligt. Jag tappade hakan, så fantastiskt vacker var hon. Vi hade klätt upp oss lite dagen till ära trots att vi bara skulle ta det lugnt.
Middagen blev en total katastrof, jag skulle försöka visa mina fantastiska matlagningskunskaper, men hade visst glömt att jag inte hade några. Visst smakade det väl inte så illa, men när inte ens påssåsen blev bra då är det illa. Men gurkan var god och det skrattade vi gott åt.
Tolvslaget närmade sig med stormsteg och vi skulle gå ut för att titta på fyrverkerierna. Gentleman som jag är så lånade jag ut min varmaste jacka till henne så att hon inte skulle behöva frysa. Hon var så söt, hon drunknade nästan i den. Vi stod där ute med vars ett glas champagne i handen och jag märkte att hon frös. Jag ställde mig tätt intill henne och öppnade min jacka så hon kunde smita in och värma sig ytterligare. Plötsligt började fyrverkerier slå ut på den mörka himlen och jag kände hur hon ryckte till varje gång det smällde.
Hon vände sig om och log
”- Gott nytt år Gustav”
”- Gott nytt år Saga”
Jag böjde mig försiktigt fram mot henne för att se om hon skulle besvara min kyss, vilket hon till min glädje och förvåning gjorde. Äntligen var denna fantastiska kvinna min.
Varje gång vi pratat om den kvällen har hon pratat om den som den kvällen hennes största dröm blev till verklighet. Hon visste bara inte om det innan det hände.
tisdag 13 januari 2009
SkrivPuff: Utmaning 13
SkrivPuff: Utmaning 13
Jag älskar snö, tror att jag alltid älskat snö enda sen jag var ett litet barn, och det gjorde jag fortfarande trots allt. Det är något magiskt med snö, som om allt är inlindat i bomull. Nästan som om allt går i slow motion. För en stund drömde jag mig bort.
Det var någon gång i mitten av december och den första snön för i år hade precis lagt sig. För alla vanliga människor var det stressigt inför julhelgen som för dem närmade sig med en väldig fart. Men inte för mig. En gång var jag också som dem, men det är längesedan nu.
Nu levde jag som hemlös och hade gjort de senaste 2 åren, på flykt från min misshandlande man. Jag visste att om jag skulle börja om mitt liv på riktigt någonstans så skulle han hitta mig, det gjorde han alltid och jag vågade inte riskera det, inte en gång till. Jag vågade mig inte ens till härbärgena annat än för att få lite mat och få duscha för jag va så rädd att han skulle hitta mig. Trots att jag inte stannade i samma stad mer än ett par månader så var jag fortfarande så rädd.
Jag vandrade runt, som jag alltid gjorde såhär på kvällen, väntade på att klockan skulle närma sig nio. De flesta portarna låstes klockan nio, men jag vågade mig aldrig in för tidigt. Jag ville inte riskera att någon skulle hitta mig och driva iväg mig, så därför väntade jag alltid. Hemligheten för att komma undan var att komma så sent som möjligt och smita ut så tidigt som möjligt.
Det jag inte visste var att denna natten skulle vara annorlunda. Jag närmade mig porten jag valt ut för natten tittade jag upp mot de fönster som lyste. Det såg så varmt ut och jag visste att jag skulle behöva den känslan för att ta mig igenom natten. Väl inne så gick jag ner för trappan. Det var en sån där bra trappa som man liksom kunde krypa in bakom så att ingen skulle behöva se min där om de gick ner till källaren, bara jag var tillräckligt tyst. Jag la mig till rätta och försökte nu bara drömma mig bort, men lampan tändes och det var någon som öppnade porten. Trots att jag hade varit med om det tusen gånger så blev jag alltid lika rädd eftersom jag aldrig visste vad det skulle innebära, men det var inget att oroa sig över. Det var bara någon som skulle hem.
Jag tror att inte jag hade legad där mer än en knapp timme när lampan tändes igen och jag hörde någon gå ner för trappa. Jag väntade spänt för att få höra porten öppnas, men det gjorde den inte. Helvete också, nu var jag tvungen att vara stilla, riktigt stilla, inte ens andas fick jag göra. Jag hörde hur stegen kom närmare och plötsligt såg jag en gammal dam. Hon stod där och stirrade på mig. Jag ursäktade mig snabbt och sa att jag skulle gå.
”- Vänta, jag vill dig inget illa. Jag vill bara prata med dig” sa hon varmt.
”- Det är ingen fara, du behöver inte ringa polisen eller något, jag går nu.” Jag packade ihop mina saker och var på väg att gå när hon sa något som förvånade mig.
”- Saga, det är ingen fara. Jag vill dig inget illa. Bara prata med dig”
Hon visste vad jag hette. Hur kunde hon veta det? Jag förstod ingenting.
”- Vad sägs om en kopp kaffe och ett par mackor?” frågade hon med samma varma röst igen.
Jag var hungrig och det hade varit otroligt gott med en kopp kaffe. Jag vet att jag borde ha varit livrädd och sprungit där ifrån, men någonting fick mig att bli varm inombords. Någonting fick mig att lita på damen och jag följde med henne.
Hon visade mig vägen in till köket, och till min förvåning stod där redan framdukat. Det stod två kaffekoppar och två assietter. Mackor och pålägg stod på bordet och det luktade nybryggt kaffe.
”- Men hur kunde du...” Jag hann inte säga mer innan hon avbröt mig.
”- Sätt dig bara ner så ska jag snart svara på alla dina frågor”
Jag trodde knappt mina öron. Vad var det här för en knäpp tant. Hon sa att hon hade drömt om mig. Hon hade drömt om att jag skulle ligga där nere och att hon skulle bjuda upp mig. Det var också så hon visste mitt namn. Hon sa att vi hade någonting vi behövde av varandra. Jag förstod inte vad som hände, men jag förstod snart att hon kanske faktiskt inte var så knäpp. Jag kunde inte förstå det som hände, men på något sätt kändes det ändå bra.
Efter att vi fikat och pratat länge och väl erbjöd Kerstin mig att ta ett varmt skönt bad. Hon skulle tvätta alla mina kläder och jag skulle få sova där den natten. Hon hade ett gästrum som jag skulle få lov att använda och jag skulle få låna nattkläder av henne. Jag kunde inte förstå att en människa med så öppna armar kunde ta in en främmande människa. Det var som något ur en dröm.
Det var tidigt på morgonen när jag lämnade Kerstins lägenhet. Snön dalade sakta ner, precis så där lagom stora flingor dalade ner på en perfekt snötäckt mark som knappt hunnit bli störd. Det var nästan som om tiden stod stilla och jag insåg där och då att jag just upplevt mitt första mirakel, ett riktigt julmirakel.
Jag älskar snö, tror att jag alltid älskat snö enda sen jag var ett litet barn, och det gjorde jag fortfarande trots allt. Det är något magiskt med snö, som om allt är inlindat i bomull. Nästan som om allt går i slow motion. För en stund drömde jag mig bort.
Det var någon gång i mitten av december och den första snön för i år hade precis lagt sig. För alla vanliga människor var det stressigt inför julhelgen som för dem närmade sig med en väldig fart. Men inte för mig. En gång var jag också som dem, men det är längesedan nu.
Nu levde jag som hemlös och hade gjort de senaste 2 åren, på flykt från min misshandlande man. Jag visste att om jag skulle börja om mitt liv på riktigt någonstans så skulle han hitta mig, det gjorde han alltid och jag vågade inte riskera det, inte en gång till. Jag vågade mig inte ens till härbärgena annat än för att få lite mat och få duscha för jag va så rädd att han skulle hitta mig. Trots att jag inte stannade i samma stad mer än ett par månader så var jag fortfarande så rädd.
Jag vandrade runt, som jag alltid gjorde såhär på kvällen, väntade på att klockan skulle närma sig nio. De flesta portarna låstes klockan nio, men jag vågade mig aldrig in för tidigt. Jag ville inte riskera att någon skulle hitta mig och driva iväg mig, så därför väntade jag alltid. Hemligheten för att komma undan var att komma så sent som möjligt och smita ut så tidigt som möjligt.
Det jag inte visste var att denna natten skulle vara annorlunda. Jag närmade mig porten jag valt ut för natten tittade jag upp mot de fönster som lyste. Det såg så varmt ut och jag visste att jag skulle behöva den känslan för att ta mig igenom natten. Väl inne så gick jag ner för trappan. Det var en sån där bra trappa som man liksom kunde krypa in bakom så att ingen skulle behöva se min där om de gick ner till källaren, bara jag var tillräckligt tyst. Jag la mig till rätta och försökte nu bara drömma mig bort, men lampan tändes och det var någon som öppnade porten. Trots att jag hade varit med om det tusen gånger så blev jag alltid lika rädd eftersom jag aldrig visste vad det skulle innebära, men det var inget att oroa sig över. Det var bara någon som skulle hem.
Jag tror att inte jag hade legad där mer än en knapp timme när lampan tändes igen och jag hörde någon gå ner för trappa. Jag väntade spänt för att få höra porten öppnas, men det gjorde den inte. Helvete också, nu var jag tvungen att vara stilla, riktigt stilla, inte ens andas fick jag göra. Jag hörde hur stegen kom närmare och plötsligt såg jag en gammal dam. Hon stod där och stirrade på mig. Jag ursäktade mig snabbt och sa att jag skulle gå.
”- Vänta, jag vill dig inget illa. Jag vill bara prata med dig” sa hon varmt.
”- Det är ingen fara, du behöver inte ringa polisen eller något, jag går nu.” Jag packade ihop mina saker och var på väg att gå när hon sa något som förvånade mig.
”- Saga, det är ingen fara. Jag vill dig inget illa. Bara prata med dig”
Hon visste vad jag hette. Hur kunde hon veta det? Jag förstod ingenting.
”- Vad sägs om en kopp kaffe och ett par mackor?” frågade hon med samma varma röst igen.
Jag var hungrig och det hade varit otroligt gott med en kopp kaffe. Jag vet att jag borde ha varit livrädd och sprungit där ifrån, men någonting fick mig att bli varm inombords. Någonting fick mig att lita på damen och jag följde med henne.
Hon visade mig vägen in till köket, och till min förvåning stod där redan framdukat. Det stod två kaffekoppar och två assietter. Mackor och pålägg stod på bordet och det luktade nybryggt kaffe.
”- Men hur kunde du...” Jag hann inte säga mer innan hon avbröt mig.
”- Sätt dig bara ner så ska jag snart svara på alla dina frågor”
Jag trodde knappt mina öron. Vad var det här för en knäpp tant. Hon sa att hon hade drömt om mig. Hon hade drömt om att jag skulle ligga där nere och att hon skulle bjuda upp mig. Det var också så hon visste mitt namn. Hon sa att vi hade någonting vi behövde av varandra. Jag förstod inte vad som hände, men jag förstod snart att hon kanske faktiskt inte var så knäpp. Jag kunde inte förstå det som hände, men på något sätt kändes det ändå bra.
Efter att vi fikat och pratat länge och väl erbjöd Kerstin mig att ta ett varmt skönt bad. Hon skulle tvätta alla mina kläder och jag skulle få sova där den natten. Hon hade ett gästrum som jag skulle få lov att använda och jag skulle få låna nattkläder av henne. Jag kunde inte förstå att en människa med så öppna armar kunde ta in en främmande människa. Det var som något ur en dröm.
Det var tidigt på morgonen när jag lämnade Kerstins lägenhet. Snön dalade sakta ner, precis så där lagom stora flingor dalade ner på en perfekt snötäckt mark som knappt hunnit bli störd. Det var nästan som om tiden stod stilla och jag insåg där och då att jag just upplevt mitt första mirakel, ett riktigt julmirakel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)