Våga prata om det - Suicidezero - Snart kommer en utsatt tid för alla dei farozonen

Suicidezero

Tyvärr alltid lika aktuellt men viktigast av allt är att våga prata om det.

Våga ställa de raka obekväma frågorna.

Våga sök hjälp

Självmord är något som de allra flesta av oss berörts av på något sätt, någon gång under livet. Kanske var det en vän från ungdomen, eller en kollega, eller en avlägsen släkting, eller din vän eller kanske den du delar ditt liv med. Om du inte känner någon som tagit sitt liv känner du troligen någon som gör det, så på så vis påverkar det oss alla.

Jag sa att jag inte skulle prata mycket sjukdom och sånt här och det vidhåller jag, men detta om än ett tungt ämne. Och i tider där jul, familj, gemenskap finns finns även ensamhet, utanförskap och större risk för just självmord.

Så varför tar jag upp ämnet självmord, suicide, då? Ja, det är flera anledningar.

Dels är jag en medmänniska, som dessutom arbetat inom psykiatrin.

Dels för att det berört mig många gånger genom åren och genom många personer.

Dels för att jag för lite sen lyfte detta med ME, en av de sjukdomar jag är drabbad av och vad har då de med varandra att göra? Tragiskt men sant så indikerar viss statestik att suicidsiffran för ME-drabbade är så pass hög att suicid utgör 20% av dödsorsaken i den patientgrupp.

Så detta är ett VÄLDIGT viktigt ämne och något vi inte ska vara rädda för att prata om.

Känns också viktigt att berätta för alla som mår dåligt och/eller känner sig ensamma att det finns saker du kan göra. De finns flera akutprykiatriska mottagningar dit man kan ringa om så bara för att få prata om hur man mår och där man sen kan få vidare hjälp.
Och 2 saker som också är viktiga är dels att veta att du är inte ensam. 

Och om du söker hjälp så blir det bättre.

Och för er som tror att någon är på väg att göra något för att skada sig själv, men som du inte kan nå fram till så ring polisen, det är deras jobb att gå in då person befinner sig i risk för att skada sig själv. Sen lämnar polisen i sin tur över till akutpsykiatriska mottagningen 

Suicid Zero

Med detta i åtanke vill jag nämna en organisation som heter Suicid Zero, som jag länkat till här ovan, som arbetar bland annat förebyggande med suicidfrågan, men man kan även köpa armband föratt stötta deras arbete. Bästa är att gå in och läsa själva

Meditation - möt ditt kraftdjur

Meditation - möt ditt kraftdjur

Idag inledde jag dagen med en del vägledda meditationer. De flesta i det mediala spåret och tyckte inte det gick allt för bra, men en av dem lyckades jag kändes det som. 

Det var en vägled meditation för att möta mitt kraftdjur. Det poängterades att detta inte behövde vara mitt tilldelade kraftdjur utan att det likväl kunde vara ett tillfälligt kraftdjur och plötsligt fick jag upp en bild av ett lejon i huvudet. Tänkte först att det stämmer ju inte, eller inte med det jag trodde det skulle stå för. 

Efter meditationen så plockade jag fram Solögas bok "Djurens språk" och bläddrade fram till lejonet där jag nu citerar från. 

" Lejon

Ett öppet hjärta är ett modigt hjärta. Min gåva till dig är att vara modig. 

Var stolt över vem du är. Låt världen ta del av din begåvning och visdom. Ett modigt lejon gömmer sig inte."

Kan säga att det stämmer väldigt bra in på mig just nu. 

Jag har sen ett brustet hjärta för 7 år sen varit väldigt låst och inte vågar öppna hjärtat alls. Försökt ett par tillfällen men inte blivit mer än 1 dejt. 

Jag hade nyligen en kortare relation på 4-5 månader innan jag (med rätta) avslutade den, men det är första gången jag kände att jag vågade öppna hjärtat igen. 

Nu har jag äntligen lyckats frigöra mig från det brustna hjärtat, men är fortfarande väldigt rädd att bli sårad igen. Kanske ännu mer för att jag blev sårad även i den senaste relationen även om det inte hade hunnit bli allt för starka känslor, men tillräckligt starka för att jag trodde och hoppades att det skulle vara personen jag skulle dela resten av livet med. Kände väldigt mycket väldigt snabbt.

Så ja, jag kan nog behöva det där lejonet och dess visdomsord och gåva just nu. 

Och lite komiskt är att just de där med att jag ska tro på mig själv och våga visa vem jag är och vara stolt över nig själv och inte nedvärdera mig själv. Att jag ska se det andra ser hos mig, att jag är unik och värd det absolut bästa.

Och när jag var iväg på mediumkvällen nu ca 2 månader sen, så fick jag bla ett budskap från en vän som gått vidare där han visade ett sånt här Askungen-scenario där jag tappat skon och där han stod på knä och satte på mig skon. Hon menade att det budskapet var att man vill ha mig till den där som bara lyser upp, lyser upp rummet, tillvaron och att det smittar av sig. Menade att det är något väldigt speciellt med mig och det var det som förmedlades. 

Så detta är ett budskap både från levande och andar så det kanske är dags att faktiskt börja lyssna på det nu once and for all. 

Men annars känner jag ändå en viss frid, ett visst lugn. Är bara den där kärleksbiten som skrämmer mest. Och vänskapsband där svek känns också. 

Men jag är ändå som person så att jag hellre tror gott om människor och blir lurad än tvärt emot. 

Hjälp - varför fungerar det inte att pendla

Då har jag försök mig på detta med pendel vid ett flertal tillfällen, men det fungerar inte alls vilket skapar massa frustration. Jag valde ju att ge mig på detta med pendling  för att det kändes lättare, mer konkret och tänkte att nu kommer detta vara första steget som kommer göra att min medialitet växer.
Jag vet att jag har andlighet runt omkring mig och tex igår, precis innan jag skulle pendla så började det flippa kanaler på telefonen och tv betedde sig märkligt den också så det kändes som tecken på att det fanns aktivitet här.

Gjorde som jag läst, men hände ingenting.
Läst bla att det då kan vara att pendel kanske inte är det rätta verktyget för mig, men då blir jag ännu mer frustrerad för om jag nu känner att jag har svårt med tarotkorten och inte klara att läsa av dem själv så måste jag väl kunna få göra valet att välja ett annat sätt, ett sätt som för mig känns lättare.
Och min Autism gör ju att saker är väldigt fyrkantigt vilket gör att det konkreta sättet passar mig, men det vill dig inte.

Jag kommer fortsätta försöka, men först när frustrationen lagt sig, men jag vill verkligen att det ska fungera. Jag vill att det ska vara ett av mina sätt att vända mig till andevärlden för kontakt och vägledning.

Jag har bett både skyddsänglar, änglar och guider att hjälpa mig men ändå inget.

Autismspektrat gör ju också att det skapar en osäkerhet när man tror sig göra rätt men ingenting händer. Då börjar man ifrågasätta och undra, gör jag verkligen rätt? Varför fungerar det inte? Vad gör jag för fel? Vad kan jag göra annorlunda? Hur kan jag göra annorlunda?
Men samtidigt har jag fått vägledningen att jag ska skita i rätt och fel och göra det som passar mig, det som känns rätt för mig, men det är en svår kombination med Autismens fyrkantighet.

Så därför skriver jag detta inlägg. Jag vädjar efter tips och råd och vägledning från andra som pendlar.
Jag hoppas ni som läser kan vara gulliga och kommentera och hjälpa mig.
Känner mig vilsen

Tacksam för all hjälp jag kan få

Dags att prova att använda pendel

Låt pendeln tala

Detta påminner om den pendel jag har valt, jag har fortfarande problem med detta med att lägga in bilder så valde att ta en liknande istället. Och så en kedja till det.

Idag blir det bara ett kortare inlägg. Yeah right, kan hon verkligen det, och nja, jag vet att jag har svårt för det men ibland kan jag. Hehe eller vi får väl se.

Har bestämt mig för att prova använda pendel. Har bestämt vad jag ska använda och har nu den på rening i saltat vatten först i dagsljus och sen i månljus.

Sen ska den förhoppningsvis vara redo.

Bara hoppas att jag också är redo, att jag kan öppna upp mig mot andevärlden, att de bjuder in mig samtidigt som jag bjuder in dem.

Har plockat hel lite olika meditationer från youtube som är lite till gör att öppna upp för det andliga och även för att rena och öppna mitt sinne, så får prova mig fram.

Anledningen att jag valt just att använda mig av pendel är att det känns lite mer konkret än tarot. Som ni vet har jag haft inte känns att jag klarar av att läsa av korten så jag har använt mig av en hemsida för att göra det, så i hopp om att kunna få igång min medialitet.

Pendel ska man kunna ställa frågor och få svar. Vanligaste jag läst är att ställa frågor och få ja och nej svar. Men jag har även läst om att man kan göra som en mindre ouijabräde men a-ö, 0-9 och ja och nej.

Avsluta alltid genom att tacka pendeln för hjälpen, goda råd men att det är dags att avsluta så det blir tydligt att anden behöver lämna pendeln. Man kan tex använda en fras som ”Jag tackar dig för din tid och dina svar, men nu ska vi avsluta och det är dags för dig att lämna pendeln. Tackar för din hjälp och må väl”.  Det är viktigt att alltid visa pendeln och den/de som finns i den med respekt!

Mitt magiska hjärta (ni kommer inte tro det är sant)

Natten mellan torsdagen den 18/8 till fredagen den 19/8 hade plötsligt ett hjärta uppenbarat sig på min vägg. Som ni ser på vänstra halvan så är det VÄLDIG tydligt, gjort i vad som ser ut att vara lila tusch. Kan tillägga att jag inte ens har en sån penna, eller möjligtvis inlåst i mitt förråd i källaren i en låda i ett bord, men det är bara kanske...

Torsdagen den 20/9 var jag på en mediumkväll.
Jag passade på att fråga vart hjärtat kommer ifrån, tänkte att det ju inte kunde skada. Kanske skulle jag få något kul svar.
Fick veta att det kom från lägenheten, eller rättare sagt av någon Matilda som tydligen skulle ha med platsen bakåt att göra på något sätt.
Möjligen som hade bott här tidigare som är så innerligt glad att just jag fick hjärtat. Glad att jag fick lägenheten för hon trivs med mig här.

Mediet sa att hon hela tiden drogs hon väldigt till mig. Frågade mig om jag visste att jag är väldigt medial varpå jag svarade att nä, det visste jag inte men fick snabbt ett jo du är det, verkligen väldigt. Att jag har en otroligt stark intuition som jag ska lita på.
(Någon kanske säger att ja men sånt säger de säkert till alla, men så var det inte. Vi var en blandad grupp på om det var 15-20 personer och jag kan säga att jag nästan fick dåligt samvete för att det blev så otroligt mycket fokus på mig. Och i princip så fick väl de flesta kanske någon budskap eller hälsning från någon som gått bort, men för mig blev det även siande i framtiden och det var som att hon hade så mycket att säga så  hon knappt hann med i takt med att orden ramlade ur munnen på henne och så var det bara gentemot mig. Tror att jag tog upp minst 1/5 av tiden)

Det här hjärtat kom i alla fall från Matilda, som tydligen sjöng sången Matilda Matilda för henne för att visa på vem hon var.
Hon såg en flicka med flätor samma hårfärg som mig ungefär (mörkblont/cendréfärgat typ), väldigt glad och busig, ofta i  klänning, tillbaka i tiden även om det idag finns såna fina klänningar som är gjorde så de ska se ut som de är från den tiden, men detta var en äldre. Flickan är ca 10 år när hon visade sig och hoppade tjolahoppsasteg.
Hon låg tydligen bakom att saker försvinner här hemma också för att hon hittar på bus och jag är mestadels ensam här (bortsett från mina personliga assistenter) men både innan jag fick det och efter så är det väldigt mkt saker som försvinner. Saker som jag vet precis vart de är men plötsligt är de inte där. Eftersom jag ofta ber mina assistenter hämta saker till mig så har jag rätt bra koll på vart saker är så man blir rätt snopen när de letar och plötsligt är det spårlöst försvunnet.
Lite annat också som händer här. Bla så har jag ett spegelskåp som är smyckeskrin i som alltid är låst, för det används inte annat än som spegel, men här om morgonen stod det plötsligt på glänt, och ingen hade varit i rummet annat än jag som sovit.

I alla fall så väl efter mediumkvällen så kom jag hem och tänkte att jag ville tacka Matilda för hjärtat, men frågade om hon kunde vara snäll att ta bort det så att jag inte skulle behöva betala för att återställa något i lägenheten när jag flyttade.
Måste erkänna att jag inte trodde att det skulle fungera, men tänkte att det var värt en chans

Sen torsdagen den 5/10 var det plötsligt borta. Eller nästan borta. Om ni tittar riktigt riktigt noggrann där jag ringat in kan ni se lite linjer av ett tidigare så tydligt hjärta.
La upp det på Facebook och visade det även för mediet. Och åter fick hon upp en flicka och namnet Matilda. Tvivlar på att hon kommit ihåg allt vad hon sa till alla den där kvällen för dels var det 3-4 timmar, dels längesen och dels så sa hon så himla mycket om just mig, men det var samma saker som återkom.

Torsdagen 12/11 när jag började skriva detta och insåg alla dessa torsdagar så tittade jag igen  och då denna torsdag var alla spår av hjärtat borta.

Har tackat Matilda både under tiden och även sen det var helt borta och sagt att det alltid kommer finnas med mig ändå och att hon gärna får vara här hos mig och hålla mig sällskap om hon trivs här.
Brukar fråga henne när saker försvinner eller om något "bråkar" med mig, lite på skoj men också lite på allvar. Ibland ber jag om hjälp och tackar alltid när jag hittar det jag söker.
Jag bad onekligen henne ta bort hjärtat och utan att någon annan rört det har det sakta men säkert försvunnit.

DET är utan tvekan det absolut mest tydliga tecken, både att det kom och försvann, på att den där andevärlden finns där.

"Drömmar, ting av ondo"

"Drömmar är ett förändrat sinnestillstånd när vi sover. Vi drömmer alla, även de som säger sig inte drömma, men det är bara att de inte kommer ihåg det. Vissa säger att drömmar är ett parallellt universum medan andra tror att det är en spegling av ens psyke, vissa menar även att det är ett sätt för hjärnan att ge uttryck för tankar och känslor vi inte tillåtet oss känna i medvetet tillstånd medan vissa tror att det är ett sätt för hjärnan att organisera och placera olika tankar och upplevelser, men oavsett varför så kan vissa drömmar vara av ondo. Visst kan många vara fantastiska upplevelser där man lever livet utan gränser och kan allt, men vissa är rakt av grymma.

Kanske tror du jag tänker på mardrömmar, men så är ej fallet. Mardrömmar kan vara fruktansvärt fasansfulla, men de verkligt grymma är de som är närmast verkligheten, så nära att man vaknar och det då tar en stund innan man inser att det ej var verklighet. Inte alla sånna, men vissa, till exempel de jag precis vaknat upp ifrån.



Åren hade gått, men ändå såg vi likadana ut som vi gjort då, då den tiden där det som inte fick hända hände. Det kanske skulle varit avslöjande nog att vi inte förändrats alls på 10 år, men å andra sidan så gör inte vuxna det på samma sätt. 10 år fyllda av saknad, tårar och tomhet. Visst hade livet gått vidare sen dess, ingen ska tro att det bara trampades vatten, men trots att livet gått vidare så fanns det där hållet kvar. Men så plötsligt tog kontaktade han mig. Jag blev så förvånad, förstod inte vad han ville eller varför han gjorde det, men hoppades i smyg gjorde jag.

Jag försökte låta svårövertalad när han ville att vi skulle ses, men vem försökte jag lura. Skulle aldrig säga nej om det erbjudandet kommit men ville inte att han skulle veta hur angelägen jag var.

Han kom hem till huset, mitt hus, det som en gång varit vårt, men blev mitt där och då. Vi slog armarna om varandra och jag kände på kramen att han längtat precis lika mycket som jag gjort. Vi slog oss ner i soffan och började prata lite allt möjligt, lite trevande som att kolla av vilka ämnen som var ok och inte men det dröjde inte länge innan det släppte och allt bara flöt på, allt utom att prata om just det där då förstås. Vi satt där i min gamla soffa, vår gamla soffa, och plötsligt tog han min hand som låg där på armstödet och som egentligen skrek tyst efter honom men blev ändå så förvånad när han gjorde det. Kort dör efter drog han mig till sig för att sen omfamna mig länge en gång till.

Lite nervös av allt frågade jag om han ville ha något att dricka, att jag skulle ta så ville han ha var det inget besvär. Jag skyndade ut för att komma där ifrån samtidigt som jag inte ville förlora en sekund, men jag var tvungen att samla mig lite vilket gjorde att jag inte skyndade.

Plötsligt kände jag ögonen på mig. Såg på honom och frågade om han stått där länge. "Bara tillräckligt länge för att inse hur fantastiskt fin du är och hur mycket jag saknat, eller saknar dig" svarade han. Kan kom emot mig och jag kände hur nervös jag blev igen och åter la han armarna om mig. Jag kände hur han drog in ett djupt andetag, luktade sådär på mig som han alltid gjort innan och plötsligt kände jag att ögonen fylldes av tårar. Efter en lång stund så släppte han greppet och la händerna på mina axlar och tittade mig djupt in i ögonen, flyttade vidare händerna upp till ansiktet för att sen kyssa mig. Det var precis så som jag mindes det vara. En sån där lätt, mjuk kyss som gör En alldeles knäsvag och jag var tvungen att ta tag i diskbänken. Han var den första som någonsin kysst mig så, den enda som gjort det. Jag viskade tyst till honom att jag inte ens kysst någon sedan då. Han kysste mig igen och drog mig tätt intill och sa bara "min underbara kvinna, som jag älskar dig".

Vi gick tillbaka ut till soffan och satt nu tätt omslingrade och bara njöt av att bara vara nära. Bestämde oss sen för att kika på en film, som vi jämt brukade göra förr och det kändes som att allt var som det alltid varit, men samtidigt så gapade ändå hålet fortfarande. Rädslan av att det inte var sant, av att det var en dröm, av att han när som helst skulle berätta att allt bara var ett stort skämt. Jag ville tro, men vågade inte hoppas för mycket, men ville ändå njuta här och nu.

Efter att ha pratat i timmar bestämde vi oss för att mystik det med att titta på film, tätt omslingrade, sådär nära att vi nästan blev till en, och det kändes som att ingen tid gått alls, som att vi aldrig varit ifrån varandra. Det var, precis som våran relation alltid varit, så självklart, som det mest naturliga i världen, som att andas. Jag ville bara stanna här, stoppa tiden, stoppa allt från att förändras för såhär ville jag ha det för evigt, jag var hans för evigt, det var det vi bestämt, det som stod graverat i våra ringar, det som vi avslutade varje kväll med att säga. "Godnatt min älskling"," "Godnatt min skatt", "Älskar dig", "Älskar dig också", "Mest i hela världen", "Mest i hela universum", "Jag är din för evigt", "Och jag för evigt". Som ett mantra, som vår godnattritual, spelade ingen roll vem som började för det var alltid samma ordföljd ändå och det betydde så mycket för oss båda. Det spelade ingen roll om inte båda var hemma så gjordes det ändå. Och just där när vi låg och tittade på filmen så kändes det så verkligt, så äkta, så självklart, lika självklart som att andas.

Men filmen slutade och efter att bara ligga och titta djupt i varandras ögon, fortfarande sådär nära så började vi prata igen. Först om filmen, sen om saknaden och till sist det sista jag ville höra. "Vi måste prata om vad som hände". Jag bad honom att snälla inte ta det nu, att inte förstöra denna så underbart perfekta dag utan att stanna kvar och bara vara hör och nu, vi behöver inte göra något annat just nu. Men jag visste att allt höll på att förändras. Han sa det igen att jo, vi måste prata om det. Jag bönade igen att snälla inte göra såhär, men härnäst bad han mig att flytta bak, att sätta mig i andra hörnet av soffan så vi hade lite distans nu medan vi pratade om det, för att inte förstöra det mysiga med det tråkiga, det oundvikliga. Jag kände hur han sakta sliped away, finner inget bra ordval på svenska så engelskan får bära beskrivningen av känslan. I ett försök att bryta vad som än höll på att hända så tog jag mig tillbaka till honom och satte mig i hans knä, kramade honom hårt och kysste honom samtidigt som tårarna började falla ner för mina kinder. Jag visste inte vad som höll på att hända jag visste bara att jag var tvungen att avbryta det, stoppa det, stanna kvar i ögonblicket vi var i och jag vann, han sa att okej, vi väntar lite, vi har ju resten av våra liv kvar, vi har för evigt och plötsligt rann tårarna även ner för hans kinder.

Vi somnade där i soffan i varandras armar som höll hårt för att inte tappa taget, tätt omslingrade, näsa mot näsa. Sen vaknade jag varm av kärlek, fylld av bristen på saknad för han var ju precis där. Jag öppnade ögonen för att inse att jag inte alls låg där framför mig, att han inte hade sina armar om mig, att jag inte låg i vår soffa utan vaknade upp och inse att det jag kramade så hårt var en kudde som var våt av tårar och han fanns inte med mig utan jag tvingades vakna upp där och då, i nuet, lika ensam som innan, sorgen och saknaden slog tillbaka hårdare än någonsin och insikten av att allt bara var en  dröm gjorde att tårarna strömmade ner för mina kinder igen.

Allt hade bara varit en dröm. En grym dröm. En dröm som kändes så verklig, lika verklig som den tomheten jag vaknade upp till. Och samtidigt som en del av mig var så glad över den tiden vi fick tillsammans även fast det bara var en dröm var den andra delen större, den som blev arg på mig själv för att jag utsatt mig själv för sånt lidande. Såren öppnades upp på nytt och plötsligt var jag där jag varit för nästan 10 år sen och sen såg jag vilket datum det var, idag skulle vi firat din 40-års dag.

Det sägs att tiden läker alla sår, men jag kunde inte låta bli att undra om dessa sår någonsin skulle läka."
// Av Sagaliten-Sagastor