Dagens kort

Försöker kika lite på detta med tarotkort igen. Höll på en del i tonåren och efter att mormor gick bort så hittade jag en tarotlek hemma hos henne plus att hon gått på kurs också, så det gör intresset lite extra stort känner jag.
Har inte haft energi att fokusera på något så direkt senaste åren men efter förra veckans händelse så kände jag att det faktiskt är dags att börjar lite lugnt och sansat igen. Har äntligen lite mer ork som jag kan läggs på det nu så varför inte :-)
Har fått lära mig att skita i alla regler och böcker och bara följa min instinkt och intuition. Låta svaret "komma till mig" istället för att försöka plugga in eller tänka fram saker.

Förra veckan lyckades jag med det omöjliga vad det gällde att nyttja en tidning som tarotkort så here goes ;-)


Så dagens kort blev;
Nine of swords
Direkt så det som slog mig var förtvivlan och förödelse, och ormen som finns med på kortet är i min tolkning orsaken.
Som att jag skyler mig från ormens förödelse...

Det som alltid är svårt är att veta om det är mina tankar eller om tankarna "kommer till mig" men nu kom det så snabbt och kändes dessutom som det stämde in bra på mig just idag eftersom det finns en "orm" i min tillvaro som förstör för mig. Detta är dock framförallt i drömmarna men det är en person från mitt förflutna som fortfarande "hemsöker" mig och det känns svårt att komma undan svärden som kommer flygandes mot mig.
Jag har länge försökt få bort denna personen från mina tankar och från mitt medvetande men det är som att varje gång jag börjar nå målet dras jag tillbaka igen.
Så där är min tolkning av dagens kort för mig idag.

What a differens a day makes

Hej hopp om där är någon där ute som hittar ut till min lilla oas kanske jag kan kalla det?!

Låg just här i sängen och funderade...
Och ja, normalt sett så sover jag såhär dags, men har just sett klart en film här.

Kan börja med att nämna den, "Nothing left to fear", ännu en sån där film som på något sett infunnit sig på min filmlista, så antingen ett tips från någon, eller någon jag sett trailer på som sen landat där och tyvärr enligt mitt tycke så var det en sån film som var mer tidsslöseri än något annat. Visst, jag skrattade ett par gånger, men det är ju inte riktigt poängen med skräckisar, eller vad säger ni?

Någon som sett den? Tummen upp eller ner eller mitt emellan för er?


Nu till kvällens funderingar.
Ska vara ärlig och säga att jag inte minns riktigt vad jag skrivit i mina tidigaste i lägg och inte så utan att tråka med massa detaljer så har jag ju då ett gäng kroniska sjukdomar + lite annat smått och gott som extra krydda, ska inte gå in på det av flera skäl. Any who, så slog det mig här nu på kvällskvisten hur olika dagar kan skilja sig så otroligt mycket. Tänker då inte bara på det fysiska måendet utan även mentalt och hela ens inställning till saker osv.

Över lag är jag en person som är extremt positivt lagt, vilket jag alltid varit. Har större delen av mitt liv alltid försökt hitta ljuset även i de mörkaste stunder och situationer. Tror det har blivit min överlevnadsinstinkt att göra så.
Säg som idag till exempel så har jag mått extra dåligt efter att vara inne på 2a återhämtningsdagen efter en operation. Jag brukar jämföra mina bakslag med träningsvärk på ett plan. Absolut inte i intensitet då utan enbart om man tittar på att dagen efter aktivitet så känner man av det, sen dag 2 är det ännu värre och har man riktig otur så kommer storsmällen 3e dagen och det är de dagarna som varje andetag är en kraftansträngning och man tar sig igenom minut för minut.
Men om det kommer är det först imorgon, men idag slog mig en sak. En sak jag känt allt oftare senaste tiden, och ja, kanske framförallt efter det att jag fick mina assistenter och hemtjänstens överhängande stressfaktor med all otrygghet och stor klump i magen försvann, så kände jag att mitt i allt det dåliga, trots illamående, huvudvärk delux och ja, allmänt skitmående, så kände jag ett lugn, en slags frid och harmoni vilket egentligen är lustigt.

Jag har nämligen aldrig tidigare reflekterat över känslan, men jag vet att jag känner igen den, men inte känt efter vad det egentligen var.

Och missförstå mig rätt nu, vill inte låta morbid eller så på något sätt, men att känna den där känslan när man vet att kroppen är i totalt uppror och man rent fysiskt mår katastrof, så kändes det lite som någon slags sinnesfrid och harmoni på dödsbädden.
Men, nej, jag är inte döende eller så utan planerar att finnas kvar här så länge jag får, men det var bara en så märklig känsla.

Tänk dig själv om du skulle ligga med väldens influensa och det är nästan så lan bara skulle vilja säga att snälla låt mig slippa, jag orkar inte mer, och plötsligt så lyckas man dela på det mentala och fysiska så att det mentala hamlar i någon slags harmonisk dvala samtidigt som kroppen fortsätter med sitt, men plötsligt så får något helt annat fokus.

Senast idag fick jag höra hur jäkla orättvist livet är att så många människor som e dumma i huvudet glider genom livet, närmast oberörda av onda ting trots att de hade varit mer än välförtjänta, och då även höra att fina underbara människor som mig får sån jäkla massa otur medan vissa andra bara klarar sig undan.
Och visst har jag dagar som jag kan känna så, men idag så kände jag mer värmen, välmeningen och omtanken av personen som sa det till mig utan att lägga mycket mer vid det.

Nej, detta var inte det liv jag hade planerat, men trots det så lever jag rätt väl med de små resurser jag har. Jag lär mig att allt mer njuta av livet här och nu och ta fasta vid större saker, samtidigt som jag känner mig ta avstånd från saker som tidigare berört mig mycket mer, men de sakerna lägger jag inte samma tyngd vid.

Kan ta ett konkret exempel. En god vän som enligt henne själv menar att jag är hennes bästa vän. Senaste åren tycks hon ha försvunnit allt mer. Förut kunde jag känna mig rätt ledsen och besviken när hon inte pratade med mig om saker, men senaste SM-seger fick jag veta att hennes liv förändrats radikalt senaste halvåret och trots att vi pratat en del under denna tiden har jag aldrig bjudits in till dessa samtalen, eller den delen av hennes liv.
Förut var min åsikt guld värd. Vi pratade om allt från träning och dieter, till jobb och skola och relationer, ja, allt som man delar med sin närmaste vän. Och plötsligt så står jag utanför. Och visst, jag kan välja att genom tiden frågor få svar på en del saker, men vet ni, jag känner inte att det är värt det. Ska det vara så man ska behöva känna? Att man tränger sig på, tvingar sig in för att få veta vad som händer? Nä, jag känner inte att jag vill det längre.
Kanske är det så att våran resa tillsammans just nu börjar närma sig ett slut. Kanske dyker hon upp i ett kapitel längre fram i mitt liv, kanske inte, men jag vet inte om jag tycker känslan som funnits sista tiden är värld det. Så utifrån det är jag tacksam att den här sinnesfriden infunnit sig, detta lugn.

Och kanske kan någon tycka att det låter som likgiltighet och att man ska slåss för sina vänner osv och det är fritt till var och en att tycka.
Men jag är den som varit både draghudarna och släden och föraren i vår vänskap allt för länge medan hon bara åkt med.
Otaliga utlovade besök som planerats antingen lite preliminärt eller där det bestämts att under semestern kommer jag ner, ska bara komma när, och sen frågar man lite nyfiket om när hon tänkt komma med bara tystnad. Inget sorry, det har varit mycket nu, eller jag mår inge vidare eller något utan bara tystnad, lagom tills tiden gått och det är för sen och då låtsas man som ingenting.

Jag tror mig med gott samvete kunna säga att jag är en person med mycket att erbjuda. Det är i alla fall vad jag får höra titt som tätt både av nära och inte så nära, och då vill jag inte behöva känna mig som en klängig, needy person som får en känsla av att vara oönskad genom handlingar (samtidigt som orden fortfarande "prisar" mig) utan då känns det rätt skönt med denna insikten.

Jag är också av den åsikten att en vänskapsrelation inte ska behöva vara lika komplicerad som en kärleksrelation. Då är det något som blivit skevt i vänskapsrelationen och det har blivit någon typ av obalans.

MEN om det är något jag är öppen för så är det andra människors åsikter. Jag är i den fulla tron att vi aldrig är färdigutvecklade som människor och utan människor som speglar en och hjälper en se saker som kan bli bättre så försvåras utvecklingen och jag vill nå till stjärnorna :-)

Min älskade mormor sa ofta att man ska alltid sikta mot stjärnorna, även om man kanske inte når längre än trädtopparna, men siktar man bara mot trädtopparna kanske man bara når nedersta grenarna.


Slutfilosoferat för mig ikväll och dags att hoppa på sovtåget 01:30. Hoppas jag hinner med det.

Godnatt världen

När någon bara inte finns där längre

Vad gör man när någon plötsligt bara försvinner? Någon som kommit in i ens liv och kommit en så nära att man delar saker man aldrig delat förut. Och nej, just i detta fallet handlar det inte om kärlek utan om kravlös vänskap som visserligen inte var någon vänskap som hann med flera år, utan bara månader faktiskt. Våra vägar mötes av något av det värsta man kan tänka sig. En svårt funktionsnedsättande kronisk obehandlingsbar sjukdom. 

Minns att första specialisten sa till mig att de tråkiga nyheterna är att det är kroniskt, men de goda nyheterna är att du inte kommer dö i förtid. Visste inte riktigt vad jag skulle känna och det var väl ungefär i detta läget som våra vägar möttes.

För mig var det då ett par år sen jag fått domen men för honom var det fortfarande färskt. Och jag gjorde som jag brukar göra om någon sträcker ut en hand, jag tar vänligt emot den och öppnar mitt hjärta och gör allt jag kan för att få personen att kunna må så bra som möjligt trots omständigheterna.

Men just vi kom varandra väldigt nära. 

Jag hade mailat honom för att höra hur det gått på ett möte han varit på men svaret dröjde. Men med vår sjukdom är det inte ovanligt, så jag tänkte att han behövde tid att återhämta sig och hörde väl av sig när han var redo, men hela tiden låg det en gnagande känsla att jag skulle maila igen, men lyssnade på förnuftet istället för instinkten....

När jag väl sen skulle gå in och maila så fanns plötsligt inte användaren eller alla våra mail. Puts väck, som om det aldrig hänt, fast det gjort det.

Fick en allt större klump i magen och gick in på Facebook för att maila honom där istället, men när jag kom in på hans sida kände jag hur allt bara brast när jag såg inläggen på hans sida. Tog inte många sekunder innan jag förstod varför det känts som att något inte stämde, för det var just det de inte gjorde. Där och då, när jag skulle höra med honom igen hur allt hade gått på mötet så fick jag istället reda på de fruktansvärda att han valt att lämna denna värld. Grät nästan hela den natten.

Det var mitt i natten, ungefär som nu, då jag fick insikten och kände mig desperat efter svar. 

Vad, när hur, varför...

Men vem skulle jag fråga? Vad hade jag för rätt att lägga mig i, jag misstänkte ju att ingen, eller möjligen kanske någon visste vem jag var, men vad hade jag för rätt att rota upp deras blödande sår igen efter det hemska som hänt, men jag hade inget val...

Jag var tvungen att få veta något, och valde att kontakta en av hans absolut närmaste vänner som var snäll nog att ge mig lite svar.

Det visade sig att det då gått ganska exakt 1 månad  sen han lämnat oss.

Plötsligt förstod jag också varför de obesvarade mailen lämnade en sån otrolig obådande känsla och att tålamodet att vänta på svar intr var så stort som de brukade vara utan jag var på lite extra. 

Natten mellan 9 och 10 mars 2012 lämnade han oss, hann inte ens fylla 23år. 

En förlorad själ, allt för tidigt, utan förvarning. Och allt detta för att han han drabbades av denna otäcka sjukdom, ME (Myalgisk ensephalomyelit, ME/CFS). En sjukdom som berövar dig större delen av både ditt liv, din funktionsförmåga, kraften och energin att göra saker. Denna neurologiska sjukdom som berövar så många på sina liv, där bästa beskrivningen nog är att säga att man blir som fängslad i sin egen kropp. Önskan och viljan att leva finns kvar men kroppen sätter stopp för de möjligheterna.

Tack vare denna fruktansvärda sjukdom hjälpte jag till att skriva en bok. Det var just denna boken som gjorde att han hittade mig och vi fick kontakt, för att han kände igen sig så i min berättelse där (boken heter "Trött är fel ord", längst ner finns en länk där man kan läsa mer om här om någon skulle vilja )

Till en början bar jag på en hel del skuld. Kände att som utbildad och erfaren inom psykiatrin så skulle jag väl sett eller känt något, vilket är de klassiska känslorna att få, samtidigt som jag vet hur svårt det är att upptäcka.

Jag trodde han hade börjat se ljuset i tunneln men nu kan jag mer se det som lugnet av att beslutet var fattat. Jag vet att jag gjorde allt jag kunde, och vet att han inte skulle vilja att jag la skuld på mig själv. Så jag förlåter mig själv och förlåter honom för hans val. Kanske såg han inte skogen för alla träden just där och då utan bara en bottenlös tomhet. Det kom så fort att det gick från 0-100 på väldigt kort tid vilket gör det hela svårare. Min erfarenhet säger mig att det inte blivit som det blev om det fått gå lite mer tid, tror att han kunnat se det ljusa även i mörkret, men där och då fanns det inte och det kan jag omöjligt klandra honom för när jag själv vet hur svårt det kan vara

Senaste tiden har det hänt väldigt mycket som gjort att han funnits väldigt nära ytan i mitt minne och saknaden varit lite extra stor.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det, men efter förra veckans händelse kände jag att jag var tvungen att göra något och skriva något, något till honom. 

Så vad ska man då säga, ja, mina ord till dig, vart du än må vara är grattis i efterskott, jag saknar dig och tänker på dig oftare än du tror. 

Hoppas verkligen du har det bättre nu och hoppas vi får möjlighet att ses när min tid är inne.

Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta ska du veta. Och något säger mig att du faktiskt finns kvar här med oss och hälsar på ibland.

Och till alla er som inte tror på "sånt där med andar och sånt" så säger jag var så goda, det valet är ert, precis som jag väljer mitt val :-)

"Askungen"

http://www.rme.nu/utdrag-ur-boken-trott-ar-fel-ord

Förändringens tider är här

Senaste tiden har innehållit en hel del saker som gjort att jag blivit allt mer övertygad om att slumpen inte är någon tillfällighet. Och senaste dagarna har verkligen visat att det är så, det är nu bortom allt tvivel.

Det kommer göra att det från och med nu kommer ske en del förändringar i mitt liv, mitt sätt att vara och även detta med att återgå till detta med att skriva. Jag kommer inte längre använda mig av regler och ramar kring skrivandet annat än de jag själv väljer att sätta upp.

Jag kommer inte heller som det känns nu använda mig av Skrivpuff (om det nu ens finns kvar) utan kommer helt förändra mitt förhållningssätt till vad och hur jag skriver. Jag kommer följa min intuition  i en helt annan utsträckning och vad det innebär får vi se. Det får framtiden utvisa.

Hur mycket eller lite jag kommer skriva är även det något framtiden får utvisa. Jag är fortfarande svårt sjuk vilket innebär att jag måste sätta hälsan och mig själv i det främre rummet.

Var tidigare väldigt bestämd över att jag inte skulle vara speciellt privat här, men vi får se, även det kanske kommer omvärderas.

Jag har blivit uppmanad att börja skriva, skriva mycket och bara låta det flöda så vad som kommer ut återstår att se.

Jag kan inte säga till någon varför de ska intressera sig eller följa det just lilla jag skriver, men alla själar är givetvis välkomna att följa med mig på denna resan, vart den än må ta vägen. Allt jag vet är att det kommer bli en spännande resa.

Hur kan jag veta det när jag inte ens vet syftet med det hela kanske någon undrar, men ja, jag kan inte säga annat än att senaste dagarnas event säger mig att det kommer bli så och eftersom jag inte tror att slumpen är en tillfällighet utan att allt händer när det ska oavsett syftet med det hela så tänker i alla fall jag spänna fast säkerhetsbältet och se vart detta bär av.

Bara ett litet kort intro inför en oviss framtid som troligen kommer klarna allt mer med tiden.

Kommer även ändra lite här på sidan, om jag nu kan få ordning på det ;) men börjar med detta lilla i alla fall.

Godnatt gott folk och må John Blund göra oss alla sällskap :-)