Vad gör man när någon plötsligt bara försvinner? Någon som kommit in i ens liv och kommit en så nära att man delar saker man aldrig delat förut. Och nej, just i detta fallet handlar det inte om kärlek utan om kravlös vänskap som visserligen inte var någon vänskap som hann med flera år, utan bara månader faktiskt. Våra vägar mötes av något av det värsta man kan tänka sig. En svårt funktionsnedsättande kronisk obehandlingsbar sjukdom.
Minns att första specialisten sa till mig att de tråkiga nyheterna är att det är kroniskt, men de goda nyheterna är att du inte kommer dö i förtid. Visste inte riktigt vad jag skulle känna och det var väl ungefär i detta läget som våra vägar möttes.
För mig var det då ett par år sen jag fått domen men för honom var det fortfarande färskt. Och jag gjorde som jag brukar göra om någon sträcker ut en hand, jag tar vänligt emot den och öppnar mitt hjärta och gör allt jag kan för att få personen att kunna må så bra som möjligt trots omständigheterna.
Men just vi kom varandra väldigt nära.
Jag hade mailat honom för att höra hur det gått på ett möte han varit på men svaret dröjde. Men med vår sjukdom är det inte ovanligt, så jag tänkte att han behövde tid att återhämta sig och hörde väl av sig när han var redo, men hela tiden låg det en gnagande känsla att jag skulle maila igen, men lyssnade på förnuftet istället för instinkten....
När jag väl sen skulle gå in och maila så fanns plötsligt inte användaren eller alla våra mail. Puts väck, som om det aldrig hänt, fast det gjort det.
Fick en allt större klump i magen och gick in på Facebook för att maila honom där istället, men när jag kom in på hans sida kände jag hur allt bara brast när jag såg inläggen på hans sida. Tog inte många sekunder innan jag förstod varför det känts som att något inte stämde, för det var just det de inte gjorde. Där och då, när jag skulle höra med honom igen hur allt hade gått på mötet så fick jag istället reda på de fruktansvärda att han valt att lämna denna värld. Grät nästan hela den natten.
Det var mitt i natten, ungefär som nu, då jag fick insikten och kände mig desperat efter svar.
Vad, när hur, varför...
Men vem skulle jag fråga? Vad hade jag för rätt att lägga mig i, jag misstänkte ju att ingen, eller möjligen kanske någon visste vem jag var, men vad hade jag för rätt att rota upp deras blödande sår igen efter det hemska som hänt, men jag hade inget val...
Jag var tvungen att få veta något, och valde att kontakta en av hans absolut närmaste vänner som var snäll nog att ge mig lite svar.
Det visade sig att det då gått ganska exakt 1 månad sen han lämnat oss.
Plötsligt förstod jag också varför de obesvarade mailen lämnade en sån otrolig obådande känsla och att tålamodet att vänta på svar intr var så stort som de brukade vara utan jag var på lite extra.
Natten mellan 9 och 10 mars 2012 lämnade han oss, hann inte ens fylla 23år.
En förlorad själ, allt för tidigt, utan förvarning. Och allt detta för att han han drabbades av denna otäcka sjukdom, ME (Myalgisk ensephalomyelit, ME/CFS). En sjukdom som berövar dig större delen av både ditt liv, din funktionsförmåga, kraften och energin att göra saker. Denna neurologiska sjukdom som berövar så många på sina liv, där bästa beskrivningen nog är att säga att man blir som fängslad i sin egen kropp. Önskan och viljan att leva finns kvar men kroppen sätter stopp för de möjligheterna.
Tack vare denna fruktansvärda sjukdom hjälpte jag till att skriva en bok. Det var just denna boken som gjorde att han hittade mig och vi fick kontakt, för att han kände igen sig så i min berättelse där (boken heter "Trött är fel ord", längst ner finns en länk där man kan läsa mer om här om någon skulle vilja )
Till en början bar jag på en hel del skuld. Kände att som utbildad och erfaren inom psykiatrin så skulle jag väl sett eller känt något, vilket är de klassiska känslorna att få, samtidigt som jag vet hur svårt det är att upptäcka.
Jag trodde han hade börjat se ljuset i tunneln men nu kan jag mer se det som lugnet av att beslutet var fattat. Jag vet att jag gjorde allt jag kunde, och vet att han inte skulle vilja att jag la skuld på mig själv. Så jag förlåter mig själv och förlåter honom för hans val. Kanske såg han inte skogen för alla träden just där och då utan bara en bottenlös tomhet. Det kom så fort att det gick från 0-100 på väldigt kort tid vilket gör det hela svårare. Min erfarenhet säger mig att det inte blivit som det blev om det fått gå lite mer tid, tror att han kunnat se det ljusa även i mörkret, men där och då fanns det inte och det kan jag omöjligt klandra honom för när jag själv vet hur svårt det kan vara
Senaste tiden har det hänt väldigt mycket som gjort att han funnits väldigt nära ytan i mitt minne och saknaden varit lite extra stor.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det, men efter förra veckans händelse kände jag att jag var tvungen att göra något och skriva något, något till honom.
Så vad ska man då säga, ja, mina ord till dig, vart du än må vara är grattis i efterskott, jag saknar dig och tänker på dig oftare än du tror.
Hoppas verkligen du har det bättre nu och hoppas vi får möjlighet att ses när min tid är inne.
Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta ska du veta. Och något säger mig att du faktiskt finns kvar här med oss och hälsar på ibland.
Och till alla er som inte tror på "sånt där med andar och sånt" så säger jag var så goda, det valet är ert, precis som jag väljer mitt val :-)
"Askungen"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar