"Drömmar är ett förändrat sinnestillstånd när vi sover. Vi drömmer alla, även de som säger sig inte drömma, men det är bara att de inte kommer ihåg det. Vissa säger att drömmar är ett parallellt universum medan andra tror att det är en spegling av ens psyke, vissa menar även att det är ett sätt för hjärnan att ge uttryck för tankar och känslor vi inte tillåtet oss känna i medvetet tillstånd medan vissa tror att det är ett sätt för hjärnan att organisera och placera olika tankar och upplevelser, men oavsett varför så kan vissa drömmar vara av ondo. Visst kan många vara fantastiska upplevelser där man lever livet utan gränser och kan allt, men vissa är rakt av grymma.
Kanske tror du jag tänker på mardrömmar, men så är ej fallet. Mardrömmar kan vara fruktansvärt fasansfulla, men de verkligt grymma är de som är närmast verkligheten, så nära att man vaknar och det då tar en stund innan man inser att det ej var verklighet. Inte alla sånna, men vissa, till exempel de jag precis vaknat upp ifrån.
Åren hade gått, men ändå såg vi likadana ut som vi gjort då, då den tiden där det som inte fick hända hände. Det kanske skulle varit avslöjande nog att vi inte förändrats alls på 10 år, men å andra sidan så gör inte vuxna det på samma sätt. 10 år fyllda av saknad, tårar och tomhet. Visst hade livet gått vidare sen dess, ingen ska tro att det bara trampades vatten, men trots att livet gått vidare så fanns det där hållet kvar. Men så plötsligt tog kontaktade han mig. Jag blev så förvånad, förstod inte vad han ville eller varför han gjorde det, men hoppades i smyg gjorde jag.
Jag försökte låta svårövertalad när han ville att vi skulle ses, men vem försökte jag lura. Skulle aldrig säga nej om det erbjudandet kommit men ville inte att han skulle veta hur angelägen jag var.
Han kom hem till huset, mitt hus, det som en gång varit vårt, men blev mitt där och då. Vi slog armarna om varandra och jag kände på kramen att han längtat precis lika mycket som jag gjort. Vi slog oss ner i soffan och började prata lite allt möjligt, lite trevande som att kolla av vilka ämnen som var ok och inte men det dröjde inte länge innan det släppte och allt bara flöt på, allt utom att prata om just det där då förstås. Vi satt där i min gamla soffa, vår gamla soffa, och plötsligt tog han min hand som låg där på armstödet och som egentligen skrek tyst efter honom men blev ändå så förvånad när han gjorde det. Kort dör efter drog han mig till sig för att sen omfamna mig länge en gång till.
Lite nervös av allt frågade jag om han ville ha något att dricka, att jag skulle ta så ville han ha var det inget besvär. Jag skyndade ut för att komma där ifrån samtidigt som jag inte ville förlora en sekund, men jag var tvungen att samla mig lite vilket gjorde att jag inte skyndade.
Plötsligt kände jag ögonen på mig. Såg på honom och frågade om han stått där länge. "Bara tillräckligt länge för att inse hur fantastiskt fin du är och hur mycket jag saknat, eller saknar dig" svarade han. Kan kom emot mig och jag kände hur nervös jag blev igen och åter la han armarna om mig. Jag kände hur han drog in ett djupt andetag, luktade sådär på mig som han alltid gjort innan och plötsligt kände jag att ögonen fylldes av tårar. Efter en lång stund så släppte han greppet och la händerna på mina axlar och tittade mig djupt in i ögonen, flyttade vidare händerna upp till ansiktet för att sen kyssa mig. Det var precis så som jag mindes det vara. En sån där lätt, mjuk kyss som gör En alldeles knäsvag och jag var tvungen att ta tag i diskbänken. Han var den första som någonsin kysst mig så, den enda som gjort det. Jag viskade tyst till honom att jag inte ens kysst någon sedan då. Han kysste mig igen och drog mig tätt intill och sa bara "min underbara kvinna, som jag älskar dig".
Vi gick tillbaka ut till soffan och satt nu tätt omslingrade och bara njöt av att bara vara nära. Bestämde oss sen för att kika på en film, som vi jämt brukade göra förr och det kändes som att allt var som det alltid varit, men samtidigt så gapade ändå hålet fortfarande. Rädslan av att det inte var sant, av att det var en dröm, av att han när som helst skulle berätta att allt bara var ett stort skämt. Jag ville tro, men vågade inte hoppas för mycket, men ville ändå njuta här och nu.
Efter att ha pratat i timmar bestämde vi oss för att mystik det med att titta på film, tätt omslingrade, sådär nära att vi nästan blev till en, och det kändes som att ingen tid gått alls, som att vi aldrig varit ifrån varandra. Det var, precis som våran relation alltid varit, så självklart, som det mest naturliga i världen, som att andas. Jag ville bara stanna här, stoppa tiden, stoppa allt från att förändras för såhär ville jag ha det för evigt, jag var hans för evigt, det var det vi bestämt, det som stod graverat i våra ringar, det som vi avslutade varje kväll med att säga. "Godnatt min älskling"," "Godnatt min skatt", "Älskar dig", "Älskar dig också", "Mest i hela världen", "Mest i hela universum", "Jag är din för evigt", "Och jag för evigt". Som ett mantra, som vår godnattritual, spelade ingen roll vem som började för det var alltid samma ordföljd ändå och det betydde så mycket för oss båda. Det spelade ingen roll om inte båda var hemma så gjordes det ändå. Och just där när vi låg och tittade på filmen så kändes det så verkligt, så äkta, så självklart, lika självklart som att andas.
Men filmen slutade och efter att bara ligga och titta djupt i varandras ögon, fortfarande sådär nära så började vi prata igen. Först om filmen, sen om saknaden och till sist det sista jag ville höra. "Vi måste prata om vad som hände". Jag bad honom att snälla inte ta det nu, att inte förstöra denna så underbart perfekta dag utan att stanna kvar och bara vara hör och nu, vi behöver inte göra något annat just nu. Men jag visste att allt höll på att förändras. Han sa det igen att jo, vi måste prata om det. Jag bönade igen att snälla inte göra såhär, men härnäst bad han mig att flytta bak, att sätta mig i andra hörnet av soffan så vi hade lite distans nu medan vi pratade om det, för att inte förstöra det mysiga med det tråkiga, det oundvikliga. Jag kände hur han sakta sliped away, finner inget bra ordval på svenska så engelskan får bära beskrivningen av känslan. I ett försök att bryta vad som än höll på att hända så tog jag mig tillbaka till honom och satte mig i hans knä, kramade honom hårt och kysste honom samtidigt som tårarna började falla ner för mina kinder. Jag visste inte vad som höll på att hända jag visste bara att jag var tvungen att avbryta det, stoppa det, stanna kvar i ögonblicket vi var i och jag vann, han sa att okej, vi väntar lite, vi har ju resten av våra liv kvar, vi har för evigt och plötsligt rann tårarna även ner för hans kinder.
Vi somnade där i soffan i varandras armar som höll hårt för att inte tappa taget, tätt omslingrade, näsa mot näsa. Sen vaknade jag varm av kärlek, fylld av bristen på saknad för han var ju precis där. Jag öppnade ögonen för att inse att jag inte alls låg där framför mig, att han inte hade sina armar om mig, att jag inte låg i vår soffa utan vaknade upp och inse att det jag kramade så hårt var en kudde som var våt av tårar och han fanns inte med mig utan jag tvingades vakna upp där och då, i nuet, lika ensam som innan, sorgen och saknaden slog tillbaka hårdare än någonsin och insikten av att allt bara var en dröm gjorde att tårarna strömmade ner för mina kinder igen.
Allt hade bara varit en dröm. En grym dröm. En dröm som kändes så verklig, lika verklig som den tomheten jag vaknade upp till. Och samtidigt som en del av mig var så glad över den tiden vi fick tillsammans även fast det bara var en dröm var den andra delen större, den som blev arg på mig själv för att jag utsatt mig själv för sånt lidande. Såren öppnades upp på nytt och plötsligt var jag där jag varit för nästan 10 år sen och sen såg jag vilket datum det var, idag skulle vi firat din 40-års dag.
Det sägs att tiden läker alla sår, men jag kunde inte låta bli att undra om dessa sår någonsin skulle läka."
// Av Sagaliten-Sagastor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar