SkrivPuff: Utmaning 13

SkrivPuff: Utmaning 13


Jag älskar snö, tror att jag alltid älskat snö enda sen jag var ett litet barn, och det gjorde jag fortfarande trots allt. Det är något magiskt med snö, som om allt är inlindat i bomull. Nästan som om allt går i slow motion. För en stund drömde jag mig bort.

Det var någon gång i mitten av december och den första snön för i år hade precis lagt sig. För alla vanliga människor var det stressigt inför julhelgen som för dem närmade sig med en väldig fart. Men inte för mig. En gång var jag också som dem, men det är längesedan nu.

Nu levde jag som hemlös och hade gjort de senaste 2 åren, på flykt från min misshandlande man. Jag visste att om jag skulle börja om mitt liv på riktigt någonstans så skulle han hitta mig, det gjorde han alltid och jag vågade inte riskera det, inte en gång till. Jag vågade mig inte ens till härbärgena annat än för att få lite mat och få duscha för jag va så rädd att han skulle hitta mig. Trots att jag inte stannade i samma stad mer än ett par månader så var jag fortfarande så rädd.

Jag vandrade runt, som jag alltid gjorde såhär på kvällen, väntade på att klockan skulle närma sig nio. De flesta portarna låstes klockan nio, men jag vågade mig aldrig in för tidigt. Jag ville inte riskera att någon skulle hitta mig och driva iväg mig, så därför väntade jag alltid. Hemligheten för att komma undan var att komma så sent som möjligt och smita ut så tidigt som möjligt.

Det jag inte visste var att denna natten skulle vara annorlunda. Jag närmade mig porten jag valt ut för natten tittade jag upp mot de fönster som lyste. Det såg så varmt ut och jag visste att jag skulle behöva den känslan för att ta mig igenom natten. Väl inne så gick jag ner för trappan. Det var en sån där bra trappa som man liksom kunde krypa in bakom så att ingen skulle behöva se min där om de gick ner till källaren, bara jag var tillräckligt tyst. Jag la mig till rätta och försökte nu bara drömma mig bort, men lampan tändes och det var någon som öppnade porten. Trots att jag hade varit med om det tusen gånger så blev jag alltid lika rädd eftersom jag aldrig visste vad det skulle innebära, men det var inget att oroa sig över. Det var bara någon som skulle hem.

Jag tror att inte jag hade legad där mer än en knapp timme när lampan tändes igen och jag hörde någon gå ner för trappa. Jag väntade spänt för att få höra porten öppnas, men det gjorde den inte. Helvete också, nu var jag tvungen att vara stilla, riktigt stilla, inte ens andas fick jag göra. Jag hörde hur stegen kom närmare och plötsligt såg jag en gammal dam. Hon stod där och stirrade på mig. Jag ursäktade mig snabbt och sa att jag skulle gå.

”- Vänta, jag vill dig inget illa. Jag vill bara prata med dig” sa hon varmt.
”- Det är ingen fara, du behöver inte ringa polisen eller något, jag går nu.” Jag packade ihop mina saker och var på väg att gå när hon sa något som förvånade mig.
”- Saga, det är ingen fara. Jag vill dig inget illa. Bara prata med dig”

Hon visste vad jag hette. Hur kunde hon veta det? Jag förstod ingenting.

”- Vad sägs om en kopp kaffe och ett par mackor?” frågade hon med samma varma röst igen.

Jag var hungrig och det hade varit otroligt gott med en kopp kaffe. Jag vet att jag borde ha varit livrädd och sprungit där ifrån, men någonting fick mig att bli varm inombords. Någonting fick mig att lita på damen och jag följde med henne.
Hon visade mig vägen in till köket, och till min förvåning stod där redan framdukat. Det stod två kaffekoppar och två assietter. Mackor och pålägg stod på bordet och det luktade nybryggt kaffe.
”- Men hur kunde du...” Jag hann inte säga mer innan hon avbröt mig.
”- Sätt dig bara ner så ska jag snart svara på alla dina frågor”

Jag trodde knappt mina öron. Vad var det här för en knäpp tant. Hon sa att hon hade drömt om mig. Hon hade drömt om att jag skulle ligga där nere och att hon skulle bjuda upp mig. Det var också så hon visste mitt namn. Hon sa att vi hade någonting vi behövde av varandra. Jag förstod inte vad som hände, men jag förstod snart att hon kanske faktiskt inte var så knäpp. Jag kunde inte förstå det som hände, men på något sätt kändes det ändå bra.

Efter att vi fikat och pratat länge och väl erbjöd Kerstin mig att ta ett varmt skönt bad. Hon skulle tvätta alla mina kläder och jag skulle få sova där den natten. Hon hade ett gästrum som jag skulle få lov att använda och jag skulle få låna nattkläder av henne. Jag kunde inte förstå att en människa med så öppna armar kunde ta in en främmande människa. Det var som något ur en dröm.

Det var tidigt på morgonen när jag lämnade Kerstins lägenhet. Snön dalade sakta ner, precis så där lagom stora flingor dalade ner på en perfekt snötäckt mark som knappt hunnit bli störd. Det var nästan som om tiden stod stilla och jag insåg där och då att jag just upplevt mitt första mirakel, ett riktigt julmirakel.