Vad ska man egentligen tro

När jag tänker tillbaka på den dagen så känns det som en uppdiktad romans, som taget ut en veckotidning, och ibland undrar jag om det kanske var så det var. Känns för overkligt för att kunna vara sant, men det vet vi j att det inte är.

Jag satt på uteserveringen till det lilla fiket vid torget i stan. Satt som jag alltid gjorde med en bok, en kopp te och en läsk. I min egen värld så långt borta men ändå precis här precis just nu. Jag kände mig iakttagen, men väntade på ett bra läge i texten att pausa för att se mig omkring. Den var ju så spännande nu, så svår att slita sig från. Just som jag hittade den platsen i boken så såg jag en skugga. När jag tittade upp mötte jag din blick. Jag kände direkt hur det pirrade till i magen och började spritta i kroppen på mig. Jag hoppade upp och kramade om dig och gav dig en lätt kyss men kom sen ihåg, det var ju inte vi längre. Det hade inte varit vi på flera år nu, hur kunde jag glömma det. Jag skämdes lätt och försökte låtsas som ingenting, vilket var omöjligt i en så pinsam situation, men försökte släta över lite snyggt med att fråga om jag kunde bjuda på något, om du hade tid och till min oväntade glädje sa du ja. Jag gick bort och köpte en kaffe, cola och ett winerbröd och lite påfyllning till mig själv också. Försökte samla mina tankar lite medans jag väntade, men det var svårt. Hur hade det blivit såhär? Hur kommer det sig att du plötsligt avskydde mig, helt utan anledning och nu flera år senare ville du göra mig sällskap på en fika? Varför, vad innebar detta, vågade jag hoppas? Jag försökte slå bort tankarna och försökte intala mig själv att det betydde inget mer än just det, att han gjorde mig sällskap på en fika för att vi råkade stöta på varandra där. Att jag hade glömt, att alla år som vi inte delat bara försvunnit och när jag tittade i dina ögon så var vi där igen, då när vi älskade varandra, men vi var inte längre där.

Jag tog några djupa andetag och gick tillbaka. Ställde ner brickan på bordet och log lite och sa

”-Samma som alltid gissade jag”

”- Samma som alltid” sa han och log tillbaka. ”-vissa saker förändras aldrig”

Det var e märklig känsla detta. Måste ju ha gått 3 år sen du lämnade mig, utan förklaring, utan något annat än ett brustet hjärta och ett tomt hus, och nu satt vi här.

”- Hur är det med dig då? Hur har ju förändrats otroligt mycket dom här åren. Vackrare än någonsin” sa han och jag hörde hur han försökte att inte låta allt för seriös.

”- Det är jättebra med mig. Har nog inte mått såhär bra på länge får jag säga. Men vacker var jag alltid, det var bara du som blev hemmablind” sa jag och skrattade. Jag kunde inte låta bli att försöka skämta till det. Allt kändes så tungt, så seriöst och jag visste inte rikitg vart jag skulle ta vägen.

”- men tack. Hur är det med dig då?”
Jag såg hur hans ögon försökte sätta på den där masken, den där fasaden som han alltid försökte sätta upp för alla, men som jag alltid sett rakt igenom. Ibland undrande jag om jag var den enda som faktiskt såg honom. Han där inne och inte den här fasaden som han var tvungen att bygga upp för att orka ta sig igenom vardagen utan att egentligen behöva visa.
”-Jodå, det är bara fint, allt är bara bra” sa ha hurtigt och tittade snabbt bort. Han visste ju precis lika väl som jag att det där inte funkade på mig. Att det aldrig hade gjort det.

Jag var inte säker på hur jag skulle göra. Jag hade ju alltid varit den som inte bara såg fasaden och ville ju inget hellre än att fråga, att ställa frågorna som jag visste att han egentligen ville ha men samtidigt fasade för att få. Det var ju inte längre min plats. Vi hade varit separerade i över 3 år och hade inte haft någon som helst kontakt sen dess. Han hade där bestämt att jag inte längre hade rätt att bry mig, inte längre hade rätt att ställa frågor, inte längre hade rätt att vilja vara delaktig. Lämnat vårt hus utan förklaring, övergett både mig och bröllopsplaner och barnplaner när jagbehövt dig som mest. Hur kunde jag fortfarande känna så stark kärlek till en människa som gjort mig så illa. Allt det han gjort kändes som att jag inte bryde mig om, för jag såg ju att han måde dåligt. Mycket värre nu än då till och med. Jag hade aldrig sett hans ögon såhär trötta och ledsna. Jag ville bara dra honom tätt intill och viska i hans öra att allt skulle bli bra. Låta honom gråta som han alltid gjort när jag såg det ingen annan såg. Det de andra kanske inte ville, eller vågade se. Men det var kanske inte längre min plats. Jag sträckte fram min hand och la den lätt på hans. Våra blickar möttes och jag sa bara okej. Tänkte kanske att jag inte ville skrämma bort honom. Jag var så glad att ha honom där vid min sida att jag inte ville skrämma bort honom. Kanske skulle vi komma närmare varandra under samtalet och annars kanske det var bättre att inte röra runt i grytan för mycket. Jag ville ju trots allt bara att han skulle ha det bra.

Vi satt länge och väl och pratade om livet, om vad som hänt senaste åren. Han berättade att han blivit pappa. Det visste vi ju både att jag redan visste, men likväl kändes det i hjärtat att höra. Det var ju vi som skulle skaffa barn ihop, du och jag och inte du med någon annan. Men så visste jag ju att det var. Han berättade med glädje och stolthet om sitt barn och visade upp bilder och jag fick känslan av att hans son var anledningen att han fortfarande fanns kvar. Han levde för sitt barn. Vi pratade inte om mamman, det ensa han sa var att det är som det är. Han berättade inget och jag frågade inget. Kanske var vi båda rädda för vad det skulle innebära om vi pratade om det. Jag visste inte om de fortfarande levde tillsammans eller inte och kanske inte heller ville veta.

Det var så skönt att kunna sitta och prata här. Det var nästan som förr fast ändå så himla långt borta. Jag berättade om allt han missat i mitt liv och berättade att jag fortfarande hade kontakt med hon som köpte vårt hus. Att jag brukade åka ut och hälsa på när jag var uppe på besök. Det märktes att det nu blev en förändring i allt. Det gick från ytligt och lättsamt till betydligt tyngre. Jag såg hur hela han blev tung liksom och huvudet börja hänga.
”- Kan du någonsin förlåta mig? Jag vet att jag inte förtjänar det, men jag hoppas du kan det någon dag.”
Jag la min hand på hans igen och mötte försökte möta hans blick. Svårt för den va så undvikande, men till sist fanns dom där, dom vackra, men alldeles för sorgsna ögonen. Jag var tvungen, jag hade inget val.

”- Hur är det egentligen med dig”
”- Kan vi gå en runda?” frågade han och slog bort blicken.

Vi reste oss och började sen gå. Bara strosade runt och sa inte så mycket ens nu. Plötsligt så kände jag hans hand som snuddade vid min. Sa till mig själv att det inte var något annat än ett misstag att dem råkat stöta ihop när det hände igen och tredje gången tog han min hand. Jag vågade knappt andas. Det kunde inte vara sant, vad var det som hände. Jag stannade efter en stund, ställde mig mitt emot honom och tvingade honom att se på mig.
”- Hur är det egentligen med dig, vad är det som händer, jag känner ju dig”

”- Bättre än någon annan” sa han och sen kramade han bara hårt om mig.

Vad är det som händer. Jag var verkligen helt villrådig. Var detta den stunden som jag alltid hade hoppats på skulle komma, men samtidigt aldrig velat veta av? Eller var detta bara en gammal kärlek som aldrig riktigt dött men som aldrig heller skulle blomma upp igen. Jag visste inte. Ville inte tro något. Vågade inte tro något men hoppades så innerligt, men samtidigt så fanns ju sveken och sorgen där, men kunde kärleken övervinna allt till sist kanske?

”Kom” sa han bara och gick iväg igen. Han höll fortfarande min hand och det kändes nästan som att han höll extra hårt för att jag inte skulle kunna släppa. Som att han var rädd att jag skulle släppa om han inte höll kvar den. Han stannade vid en bil och öppnade den.

”Vart ska vi? Var händer? Vad håller vi på med?”

”Följ med bara är du snäll”

Vi sa inget nu, utan åkte bara. Musiken som vi alltid lyssnat på som väckte så mycket minnen. Musik som jag trots 3 års separation aldrig igen riktigt klarat av att lyssna på utan att minnas för mycket, så därför lät jag bli, men nu gick det inte att undvika längre. Det kändes som hjärtat höll på att svämma över och jag kände hur tårarna var nära. Han tog min han igen när vi kört ut från stan. Jag kände igen vägen så väl. Hade ju åkt här otaliga gånger på väg till jobbet

”Jag tror jag vet vart vi ska” sa jag men ett litet leende på läpparna. ”Vi får väl se om min känsla är lika bra som den brukade vara”

Men jag var rätt osäker nu måste jag ju erkänna. Visste som sagt inte alls vad jag skulle tro. Började nästan bli rädd ju närmre vi kom och ju mer jag insåg att jag faktiskt nog hade rätt. Detta var mer än ord kunde beskriva. Den här platsen representerade närhet för oss. Närhet och intimitet helt utan att göra något egentligen.
Han körde, precis som jag anat in på parkeringe till den lilla badplatsen utanför Sparreholm med otrolig vacker natur runt omkring. Detta var en speciell plats för oss. Det var ett litet smultronställe som jag körde förbi varje gång jag åkte till jobbet och en dag bestämde jag mig för att överraska min käraste efter jobbet, så jag hämtade honom där men istället för att köra hem så körde vi dit. Det var dåligt väder och regnade, var höst tror jag. Han var trött och hade haft en tung dag på jobbet men blev glatt överraskad när jag inte körde av som vanligt på vägen hem. Jag hade fixat mackor och varm choklad och lite vispgrädde i en burk och hade packat med lite ljus och lite filtar. Packade upp allt i bilen och tände lite ljus och så satt vi bara där och lyssnade på regnet som smattrade på rutan. Pratade lite, men mest satt vi bara där och njöt av den varma chokladen och regnet mot rutan. När vi hade fikat klart så gick vi trots ösregnet ut allra längst ut på bryggan och bara stod, tätt omslingrade. Vi blev alldeles dyngsura, men det spelade ingen roll. Just här och nu var det bara vi som spelade roll och vi skulle ändå bara hem sen så det spelade ingen roll. Detta var för mig något av en magisk kväll, en av många sådana som vi delat.

Men det var längesedan nu. Säkert 4 år sen och nu var vi här igen, vad som kändes som en hel livstid sen men ändå som igår. Det hade börjat regna lite nu också vilket gjorde det ännu lite kusligare.

”- Du kommer ihåg va?” sa han tyst och tittade bara ut över vattnet.
”- Klart jag kommer ihåg. Hur skulle jag kunna glömma”

”- Det var här det började.”

”- Vadå, vad menar du?”

”- Det var här det började. Början på slutet för oss”
Han tittade på mig nu, men nu var det jag som inte kunde möta hans blick. Var inte säker på om jag skulle våga höra vad han hade att säga. Men kunde jag låta bli? Hur skulle jag kunna det.

”- Men vad menar du?” jag tror man kunde höra osäkerheten i min röst

”- Det var nog här som jag förstod vad jag var tvungen att göra. Det var här jag verkligen förstod att jag inte förtjänade dig. Det hade jag aldrig gjort, det visste jag, men jag var så rädd att förlora dig att jag inte kunde låta bli att hålla kvar dig även fast du förtjänade så mycket bättre än mig.”

Nu rullade tårar ner för bådas kinder. All den tyngd han nu burit i så många år skulle äntligen lättas, men skulle det verkligen göra något lättare?

”- Vad är det du säger, vad pratar du om?” Jag började nästan känna lite panik. Varför sa han så? Var det därför han stuckit? Hur hade han bara kunnat överge mig så? Skulle mitt hjärta klara detta?

”- Det är ingen idé att du försöker låtsas som ingenting, som att du inte vet”

”- Men snälla, vad är det du pratar om? Vad säger du? Vad menar du?”

”- Jag visste redan från början att du förtjänade så mycket bättre än mig. Så som jag betedde mig mot dig, jag vet inte ens varför, men jag ville ju aldrig såra dig. Jag försökte vara bättre, men jag visste inte hur så till sist, då när vi var här så fattade jag plötsligt vad jag var tvungen att göra. Jag var tvungen att släppa dig. Du förtjänade så mycket bättre än mig, men jag visste att du aldrig skulle lämna mig. Som du älskade mig, som du alltid såg varför och förlät och alltid såg mig. Jag trodde inte att det var möjligt att träffa någon som dig. Någon som alltid såg det bästa i en, som alltid fanns där oavsett vad jag gjorde så fanns du hela tiden kvar, men jag såg ju också varje gång hur sårad och sviken du blev. Jag ville ju inte, men vet inte varför det blev så.

”- Det vet jag”

”- Jag vet, men jag såg inte det, jag kunde inte se det då så det var därför jag var tvungen att släppa dig. Kanske var jag också rädd för det. Rädd för att du kände mig så mycket bättre än jag kände mig själv. Du visste alltid svaren innan jag själv visste det. Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som dig. Jag trodde inte det fanns och jag trodde definitivt inte att jag skulle träffa någon sån. Men jag stod inte ut med att göra dig illa längre. Du förtjänade så mycket bättre, och det gör du fortfarande så jag förstår egentligen inte vad det ens är jag försöker göra. Allt blev bara så fel.”

Tårarna rann för hans kinder. Han hade tagit tillbaka sin hand och satt bara där med händerna i knät och tittade ut på vattnet. Jag sträckte ut min hand och torkade hans kind och tog hans han och höll den hårt.

”- Men förstår du inte att det handlar om kärlek. Jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig och det kommer jag alltid göra. Jag önskar bara att du kunde se dig själv genom mina ögon. Jag vet ju vem du är, där inne. Den du kämpar så tappert för att gömma för omvärlden, men jag vet ju att du finns där. Jag har alltid sett dig. Och den jag ser är både älskvärd och välförtjänt.”

”- Jag visste inte om jag någonsin skulle våga så det var därför jag inte kunde låta dig vänta längre. Jag visste inte om jag någonsin skulle våga visa den du ser för någon annan än dig. Och det var därför jag inte kunde fortsätta.”

”- Mitt hjärta brast när du försvann. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Allt som varit självklart och naturligt i mitt liv bara försvann. Visst hade vi våra problem, men vår kärlek var aldrig problemet. Vi hade en kärlek som jag är så glad att jag fåt chansen att uppleva. Många går igenom hela sitt liv utan att veta hur äkta kärlek känns, men jag fick äran att få uppleva det. Kanske var priset lite sorg, men jag skulle aldrig bytt bort oss för att slippa det. ”

”- Jag vet, det var därför jag var tvungen att göra det.”

”- Men jag förstod aldrig vad jag gjort för fel. Varför du inte ville vara kvar hos mig. Det fanns liksom ingen logig i något av det som hände. När vi var på Katrineberg för att fira nedräkningen till bröllopet så var ju allt bra. Allt du sa då talade ju helt emot det du sen gjorde. Jag förstod inte vad jag gjorde för fel.”

”- Du gjorde inget fel. Kanske möjligen att du älskade mig för mycket, men det var inte därför. Ingen av oss var felfria, men du gjorde alltid allt du kunde för mig. Du gjorde ditt bästa för att jag skulle må så bra som möjligt, så nä, du gjorde inget fel. Det jag sa på Katrineberg menade jag varje ord av. Det vet du.”

”- Men vad ändrades då? Vad gjorde att det gick från att ”jag är så lyckligt att jag insett att jag vill spendera varje resten av mitt liv med dig. Alla tvivel är bortblåsta. Jag väljer dig resten av mitt liv” till att ”jag orkar inte mer”. På mindre än 1 månad så svängde ju allt. Något måste ju ha hänt.”

”- Jo, något hände, men svårt att förklara. Kvällen på Katrineberg är en av de mest magiska kvälla jag någonsin upplevd. Jag menade varje ord jag sa. Mina tvivel jag haft handlade ju om just det med hur jag var. Men det pratade vi ju lite om då, men det jag inte sa var kanske de jag borde sagt, men inte vågade. Jag tänkte där att jag genom att bli den jag ville vara, och den du visste att jag var så kunde jag förtjäna dig. Genom att vi skulle gifta oss och skaffa barn så skulle vi för evigt höra ihop och då skulle jag resten av livet kunna bevisa att jag förtjänade dig.”

”- Men det är inte så kärlek fungerar. Vi älskade ju varandra.”

”- Fast jag kunde inte fortsätta såra dig. Det blev så tydligt att jag inte skulle klara av att vara den jag ville att du skulle ha.

”- Det var dig jag ville ha, ingen annan, bara dig, det vet du.”

”- Jag vet, men du förtjänade så mycket bättre. Det var det jag insåg här. På Katrineberg trodde jag att allt skulle lösa sig, men här insåg jag att jag inte klarade av att fortsätta göra dig illa. Du behövde en stark person som kunde stötta sig och finnas där för dig. Jag var bara en belastning.

”- Sluta, säg inte så.”

”- Du vet att det var så. Alla mina problem som jag drog in som du gjorde vad du kunde för att reda upp och hjälpa mig med. Jag ville att du skulle få det du gav mig. Jag ville att du skulle få uppleva det och det var därför jag var tvungen att göra det.

Sen när jag väl lämnade dig så bröt jag ihop. Och trots allt jag gjort och gjorde mot dig så var det du som fanns för mig och trösta mig. Jag är så ledsen att jag utsatte dig för det. Jag kände ju hur jag drogs till dig hela tiden. Jag var inte stark nog att lämna dig men till sist var jag tvungen att göra det. Jag kunde inte lämna saker såhär. Jag skulle nu visa att jag kunde vara den, den starka personen som det krävs för att klara lämna det bästa som hänt en, lämna sitt liv, sitt allt, men jag var tvungen. Det låter kanske knäppt, men det var för din skull. Jag försökte vara stark, men klarade inte det så det var därför det blev som det blev. Jag stötte på henne ute en kväll och tänkte att varför inte. Jag visste att jag skulle vara tvungen att försvinna för att det skulle kunna gå och här fanns den möjligheten. Jag vet att det sårade dig men tänkte att det har jag ändå gjort så många gånger och nu skulle du äntligen få slippa mig och gå vidare. Det var för din skull”

Tårarna började rinna igen på mig. Någonstans hade jag alltid känt och vetat att det aldrig hade handlat om vår kärlek, eller bristen på den. Jag visste ju att det inte handlade om att han inte älskade mig, det såg jag ju. Men nu visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte sitta kvar här längre. Jag öppnade dörren och gick ur bilen. Jag hörde honom säga något, men hörde inte vad, klarade inte höra mer nu, orkade inte. Jag kände regnet mot min hy, så befriande, ville att regnet skulle skölja bort all sorg, alla tårar, allt, orkade inte mer nu. Jag gick ner mot vattnen och satte mig på en bänk där. Jag hörde hur bildörren stängdes och hur stegen kom allt närmare. Han satte sig bredvid mig. Just nu fanns det inte utrymme för ord. Ingen ork. Han tog min hand och lag la huvudet på hans axel. Platsen jag hörde hemma på i så många år. Platsen jag fortfarande hörde hemma på, men det kanske aldrig skulle bli så trots allt.

Det regnade fortfarande och det var lite skönt att svalka sig i regnet, och samtidigt gömma sig lite också. Jag hörde hans andetag och hans hjärta. Så ofta jag legat och bara lyssnat på det. Det var all trygghet jag behövde i mitt liv kände jag då. Tittade på honom och han tittade på mig. Han kom allt närmare och kysste mig. En känsla som inte går att beskriva. Han hade alltid haft den effekten på mig. Även efter 5 tillsammans så gjorde han kyssar mig knäsvaga och trots våra år isär så hade de fortfarande precis samma effekt. Jag visste inte vad detta innebar, men jag visste att just här och nu så spelade det ingen roll. Just här och just nu var allt som det skulle. Mannen jag alltid älskat kysste mig och höll mig tätt. Vi satt så en stund sen reste jag mig och lät honom följa efter mig ut på bryggan. Vi stod där precis som vi gjort 4 år tidigare i regnet och bara var. Ville helst att tiden bara skulle stå still. Stoppa allt här för att inte förstöra. Ville inte tillbaka till verkligheten. Det regnade allt mindre nu och jag kände hur han kom närmare igen.

”- Kom” viskade han i mitt öra.

Vi gick bort mot bilen

”- Jag vill inte” sa jag bara. Hörde hur jag nästan lät som en trotsig småflicka, men jag ville inte att det skulle ta slut. Jag visste ju fortfarande inget. Vad betydde detta? Betydde det något alls? Eller skulle jag nu få leva med vetskapen av detta bara?

”- Litar du på mig?”

”- Jag vet inte om jag vågar, om mitt hjärta klarar det, men jag vill”

”- Kom då.”

Vi satte oss i bilen och så fort han kunde tog han min hand. Vi åkte tillbaka mot stan. Jag kände hur nära tårarna var hela tiden, men ville inte, inte nu. Vågade inte tro något alls när jag såg att ha saktade in vi Sköldinge. Kyrkan där vårt bröllop aldrig blev av. Han svängde till vänster och sen upp till höger till Katrineberg. Vi gick in och det visade sig att Torpet var ledigt, det som var ”vårt rum”, där vi firade nerräkningen till bröllopsnatten som aldrig kom och det var lika vacker och underbart som jag mindes.

Jag vet fortfarande inte vad den dagen innebär, jag vet inte. Men jag vet att oavsett vilket så kommer vår kärlek leva för evigt